blandbandstävling lät så roligt, tyckte jag först. men sen...nej. för mig är blandband fortfarande mest laddat med dåliga händelser. där min musik och i förlängningen jag själv, har blivit kritiserad och fördömd, där musikaliska pekpinnar har haglat över min skivsamling, där folk i min relativa och absoluta närhet har mästrat och talat om för mig vad som är rätt och fel när det handlar om musik. min musik.
och jag borde ju verkligen inte bry mig. men det gör jag. eller det yttrar sig på så sätt att jag numera håller min musik ganska mycket för mig själv. inte för att jag skäms. utan för att jag fan inte ORKAR diskutera och motivera existensen av disorder och joan baez och motörhead och laibach och niklas strömstedts greatest jävla hits i en och samma skivsamling en enda gång till. för att jag fan inte ORKAR förklara att musikupplevelser är subjektiva och att det inte finns något som är rätt eller fel. för att jag inte ORKAR förklara att nästan varje låt representerar någonting speciellt FÖR MIG, vilket inte behöver betyda någonting för någon annan. vilket inte ens behöver betyda att jag tycker att det är en bra låt, men den står för någonting som på något sätt är värdefullt FÖR MIG. inte för någon annan, så ge fan i att döma min skivsamling, ge fan i att tala om för mig vad som är rätt och fel, ge fan i det säger jag bara.