Strax

ska vi gå in och väcka världens bästa Gabe.

För två år sen hade jag precis börjat inse att de där värkarna jag haft under natten var på riktigt och att den där bebisen kanske tänkte komma ut trots allt. Jag fick förklarat för M att det faktiskt var bäst att han fick T till dagis så vi kunde komma iväg till förlossningen.
Jag var väl fortfarande intställd på att det skulle ta tid. Med T höll vi på ett antal dygn
även om det gick hyfsat fort i slutet. Efter dagislämning åkte vi in och vid 12 föddes G (utan någon smärtlindring och krystning i en dryg timma... det vill jag aldrig göra om...). Han var ju så stor(3700g), och robust jämfört med T och eftersom jag ju var så adrenalinstinn efter förlossningen så vi åkte hem på kvällen. Inte ett av mina visaste val, men allt gick bra.

Och nu är han då två och aldeles, aldeles underbar. Glad, flörtig, gosig, busig, pratig och bara för härlig. Puss min korv.