Dumbo, men ingen elefant

Brooklyn är väldigt nära, bara några hållplatser med tunnelbanan. När vi dök upp ur underjorden hade vi hamnat i ett riktigt mysigt område, lite lugnare och gemytligare än innerstan.

Vi strosade runt lite och tittade i några mysiga småbutiker. Sen promenerade vi tillbaka en bit, mot floden.

New Yorkarna har pippi på förkortningar. DUMBO lär betyda "Down Under Manhattan Bridge..." nånting. Det är alltså på Brooklyn-sidan och lär vara väldigt hippt.

Jag tror det är lite Liljeholmen över det hela. Ett gammalt industriområde som börjar dra till sej alla konstnärer som inte har råd att bo på Manhattan, och så renoveras det bit för bit.

Vi gick därnere vid strandkanten och strosade och tittade bort mot Brooklyn Bridge. Sen tog vi en alldeles utmärkt glass på Icecream Factory och promenerade tillbaka över bron i solnedgången.

Utsikten var helt fantastisk! Man såg Frihetsgudinnan på håll, och alla höga, mörka skyskrapor på södra Manhattan. Det var fullt med folk som gick över bron. Och det slog mej att en storstad har en alldeles särskild puls.

Vi filosoferade över hur en inpyrd New York-bo skulle reagera på att hamna alldeles ensam i en svensk skog. Skulle han få total panik över all tystnad?

Bästisen samlar kraft i skogen, säjer hon. Finner sin ro i stillheten. Det gör jag oxå, men det finns en annan sorts energi som jag oxå behöver, och den finns i stora städer med mycket folk. Någon sorts stimulans och omväxling som får mej att känna mej levande.

Vi enades om att New York är häftigt! En stad som inte liknar någon annan. Men den skulle vara väldigt spöklik utan alla människor. Det är något helt annat att vara ensam i naturen, än i en stad som är byggd av människor.

Jag tror på kontraster! Jag är less på lagom! Det är ett gott skäl att gilla New York.