In memoriam

När jag flyttade till Stockholm för många år sen var det svårt att få lägenhet. Jag fick bo inneboende hos en gammal tant min första tid i stan. Så lagom roligt, tänkte jag först, men hon var snäll och vi kom bra överens.

En pigg pensionär var hon, med många järn i elden. Hon hade sina väninnor som hon gick på konserter med, och syföreningar och massa andra påhitt. Hon var lite förtjust i präster av någon anledning och gick gärna på kyrkliga tillställningar och blev mycket belåten när hon fick hjälpa till att koka kyrkkaffet.

Ibland gick vi på promenader och jag hade nästan svårt att hinna med i hennes takt. Vi pratade om allt och inget och hon var min vän, ung till sinnes och full av humor och klokskap.

Sen flyttade jag till en egen lägenhet, men vi höll kontakten. En gång åkte vi med båten ut till Drottningholm och delade en flaska vin till maten och fnissade hela vägen hem.

Men sen började hon förändras. Det första jag märkte var att hon började klaga över sin sons flickvän. Jag hade aldrig hört henne säja ett ont ord om någon, men nu var det både det ena och det andra som inte dög. Sen började hon upprepa sej. Till sist var det som en gammal LP-skiva som hakat upp sej.

Hon flyttade till en pensionärslägenhet och det blev allt stökigare hemma hos henne. Papperstravar överallt och saker på de mest konstiga ställen. Men hon blev fortfarande glad att se mej och även om hon inte kom ihåg vad jag sa mer än en minut i sänder, fanns det ändå stunder när jag kände att hon fanns kvar där, inunder. Det kunde vara några ord, en plötslig vindpust som förde slöjan åt sidan så jag kunde se den riktiga personen därinne. Då kunde vi fortfarande dela ett gott skratt.

Men så en dag ringde jag henne och hon förstod inte att det var jag. Hon blev bara upprörd och orolig. Så jag gav upp. Försökte hälsa på, men hon öppnade inte dörren.

Såvitt jag vet lever hon än. Men hon lever i en annan värld ändå, vilse bland sina minnen. Jag hoppas hon har det bra. Jag sörjer ibland, över att jag inte kan nå henne längre.

Jag har kvar hennes nummer, men jag vågar inte ringa, för jag vet att hon inte skulle veta vem jag var. Jag fortsätter skicka julkort, som en sorts sista patetiskt försök att låtsas att hon blir glad när får dem. Har funderat på att ringa hennes son, men tvekar, av rädsla för ett besked jag inte vill ha.

Jävla Alzheimer!