stora barn, stora bekymmer

Att vara förälder är inte så lätt, och det blir fanimej svårare och svårare. När vi var i småbarnsgrottan fanns det svårigheter, som med sömn och kräsenhet och amning och dagisinskolning, men nu är det mer allvar, det är sociala regler och sällskap att passa in i, för små sexåringar som trots allt är så små men som ändå ska vara stora. Bebissömnproblemen känns som en liten fis i rymden i jämförelse med hur det är nu.

I dag har det hänt konstigheter på lekis, däribland att min son har fått en burk KISS kastad efter sig för att han råkade se när fyra med honom jämnåriga killar kissade i en burk (!) på skolgården. Därtill blev han hotad ("berättar du det här för någon tänker jag aldrig vara din kompis").

Det är utpratat och utrett men det känns ju verkligen inte bra, det känns som om jag är tillbaka på skolgården själv, och när fröken berättade ville jag bara grina själv, för det känns så STÖRT, så rubbat, så äckligt och så mobbingaktigt. Jag HOPPAS att det var en engångsgrej men jag tror ändå inte det, det är lite tuffa tag med de här killarna, och samtidigt vill min son så gärna vara med dem, för de är ju roliga mellan varven (fast alltid på deras villkor).

Tre veckor efter en annan händelse kröp det idag fram att en större kille (typ tio år) har hotat med att ta dit sin kusin som skulle slå vår son ("då lär det inte bli så kul för dig!") för att han ville vara med i en koja med några andra. TRE VECKOR.

Vi försöker prata så himla mycket om olika saker här hemma, om hur man ska bete sig, hur man ska vara och hela tjofaderittan, men jävlar i helvete vad svårt det är och vad jobbigt det är. Och själv vill jag bara grina. Jag låtsas nånstans att det är för att vi bor på landet som det är så här hårda tag, men det finns ju tyvärr överallt, gissar jag.

Sen är det också lätt att bedra sig och tro att vår son är känslig och mjuk, han ÄR mjuk men samtidigt stark i sig själv. Han har integritet. Jag tror att han fixar det här. Min lilla förstfödda luddskalle.

Men ggaaaaah. Svåra svåra livet. Annars jobbar jag röven av mig och underhåller samtidigt min mamma och hennes exsambo som är här hela veckan. Min man kom precis hem och dundrade något om att vi borde sätta ungarna på Waldorf, det är ingen lösning, jag vet, men ibland känns det som att det vore något, med lite mjukare värden och inte lika fyrkantigt.

Nå. Så är det.