on the boulevard of broken dreams

I går åkte vi elva mil och kom till en fest, hos en av mina äldsta kompisar. Vi är ett relativt stort gäng - sju tjejer - som har känt varandra sen sexårsåldern, och när vi inte har setts på länge glömmer jag hur fint det faktiskt är när vi väl ses. Nya vänner är fantastiskt men den sköna trygga känslan man har med riktigt gamla vänner är speciell. Det är pikar och gliringar och närhet, det är så TRYGGT och fint. Jag och en till har rätt stora småbarn, ett par har varsin bebis och ytterligare en är gravid. Olika faser i livet fast ändå ganska lika. Alla är gifta utom en som ändå är sambo-sen-länge. Undrar hur det ser ut om tio år, undrar mitt cyniska jag. Är alla fortfarande gifta/sambo då?

Det var en fantastisk kväll. Jag är lyckligt lottad och omgiven av fina människor.

Sen kom vi hem och sov och i morse väckte min mamma mig. Hon är här nu, och ska dona med sitt hus i en vecka. Min man sorterar barnstrumpor och barnen sitter på altanen och äter päron.

Saker jag inte orkar skriva om: Jobbigt tråkögonlocks-eksem (fult och OSEXIGT och kliigt och typ ettårsjubiluem för detta tråkiga nu, jag spyr på det och salvor och kortison för inte ett skit hjälper), för mycket jobb överhuvudtaget.

Men nu ska jag laga lasagne.