And this I know

Jag har varit uppe med tuppen (eller nej, han är ju uppe vid fyratiden) hela veckan, stressat röv, och verkligen genuint känt det här som kallas LIVSPUSSLET, med massor av jobb, hämta barnen från lekis/dagis i skälig tid, laga bra mat, försöka vara min mor behjälplig, umgås lite grann på kvällarna, köpa present till barnkalaset vi ska på, skjutsa ena ungen till stan för hans kulturella aktivitet, handla mat och nya vinterstövlar, köpa nagellacksborttagning eftersom jag ser ut som en skabbräv på fingrarna, fundera på nya jobb och prata med kunder, ringa läkaren och beställa nya recept till ena sonen.

I går var det en relativt lugn stund då min man var ute och snickrade på altantaket, min mamma + exsambo var borta i hennes hus, jag lagade mat i lite lagom takt, och lyssnade på fina Jori Hulkkonen, ödslig house från Finland. Äldsta gossen kom och dansade värsta dansen och lilla gossen gjorde robotrörelser. Det var fint. (Även om min man sen kom och sa "det här är ju modeshowsmusik")

Nu hämtar mannen och sexåringen ved. Fyraåringen spelar legospel på datorn och jag är trött, frusen om näsan och har ont i nyckelbenen. Det är min störda kropps sätt att säga att jag är stressad.