come together

Nu är min mastodonthelg över, jobben har gått fint och just precis idag känner jag mig helt rätt rent karriärmässigt. Igår var sista dagen på mitt lilla sommarjobb och jag hade än en gång hembakat med mig och det är så fint hur folk uppskattar det, egentligen är det inte svårt att baka men folk gör det inte så ofta inbillar jag, och folks glädje över lite kakor, hembakade med smör, är så tillfredsställande och mysig. Det är ett sånt basbehov hos folk, lite mys, lite socker, lite tröst, lite doppa till kaffet. Det skänker mig sån långt-ner-i-kroppen-glädje att jag nog helst av allt skulle sadla om och baka kakor hela dagarna. Sitta vid köksbordet och pusta ut under gräddningarna. Med mjöl på byxorna.

I dag började min äldsta gosse i "nollan", förskoleklass eller "lekis", vad man nu vill säga. Han har gått på fritids i samma lokaler och med samma fröknar i två veckor nu och igår var han helt "du behöver inte följa med mig mamma, jag har ju varit där förr" på ett sådär nonchalant och coolt vis, men jag propsade på och idag följde jag med honom och han var minsann nervös, hans axel sökte hela tiden min mage, och jag fick vara där i en timme och sen klappade jag honom och hans pojknacke hejdå och åkte hem, satte mig hos mina svärföräldrar och drack kaffe och babblade öronen av dem ett tag.

Snart ska jag åka på ett litet porträttfotouppdrag. Och i bilen lyssnar jag enbart på Beatles och jag känner hur de finns i mitt blod, i hela min hjärna, för varje höjning, varje skiftning, varje ton finns där, varje inandning, varje trumslag, efter många års lyssnade. Jag kan sjunga med i allt. Det är skönt att ha något så tryggt med sig i bilen.