vänkultivering

Agustit är rätt trevligt där det tuggar på i sakta mak.
Helgen blev lugn. Ts bästis kom äntligen hem från gotland så det blev leka av mest hela tiden.Det bra med bästisen är att hon bor hyfsat nära och har en lillasyster som är lika gammal som G och att barnen går på samma dagis, dessutom är föräldrarna trevliga. Jag och bästisens mamma var på bio och såg Mamma mia i söndags vilket var väldans nice, filmen motsvarade alla mina förväntningar.

Bästisens mamma, L, och jag har känt varandra i drygt 5 år då vi gick i samma föräldragrupp på MVC, vi började sen umgås på fikor, promenader och öppnis då det visade sig att vi bodde nära varandra och kom väldigt bra överens. Vi flyttade sen till SF och de flyttade till en lägenhet i andra änden av stan. Vi lyckades dock träffas när vi var hemma och hälsade på när barnen var 2 och sen när vi flyttade tillbaka träffades vi någon gång i månaden tills dess att de helt out of the blue köpte hus på vår parallellgata (dock i andra änden och det är långa gator.) Sen dess har vi väl träffats någon/några gånger i veckan, lite mindre nu sen barnen går fulltid på dagis och träffas dagarna i ända. MEN i söndags var faktiskt första gången vi träffades bara vi, utan barn. L, föreslog att vi skulle ut och springa i hop någon gång också, och vi pratade om nästa film vi skulle se. Det känns kul, men samtidigt ett uns läskigt. Jag vet inte varför, vi har ju pratat om allt och inget, även ganska djupa personliga saker, i fem år ändå så tänker jag mest på henne som mina barns kompisars mamma, vilket är djupt orättvist.

Nä, grejen är att de (L och hennes make J) är så hemskt trevliga, vackra människor, med hyfsat välartade barn och ett prydligt hem att jag känner mig som en lätt socialt handikappad slusk i deras sällskap, inte så att de någonsin sagt eller gjort något för att få mig att känna så. Med största sannolikhet tycker de att jag är hyfsat normal eftersom L uppenbarligen värdesätter min närvaro tillräckligt för att föreslå aktiviteter på tu man hand. Så jag får nog bara sluta larva mig och börja odla lite I och L tid... hur fel kan det gå.

Annars har T snöat in på Pippi på de sju haven, vilket jag också gjorde i motsvarande ålder, grejen är att jag bara hade skivan(T har filmen), så jag kan alla repliker löjligt väl fortfarande. Mina föräldrar tänker fortfarande på den med avsmak då jag terroriserat mången resa till fjällen med att spela bandet om och om igen. Kul är det i alla fall att se den igen (kanske tänker om om någon vecka.)

Sen kan jag tillägga att lövbiff fylld med kantarellcremebonjour blev faktiskt riktigt gott.