Kropp och själ

Lite filosofiskare funderingar kring det där med cykelturen:

Jag lever väldigt mycket i mitt huvud. Jag intellektualiserar och analyserar hela tiden, funderar och grubblar för att reda ut saker. Måste sätta ord på allting.

Även på jobbet är det mycket sånt jag håller på med. Snöar lätt in mej på tankar och skriver ihop saker på datorn.

Detta gör att jag ofta känner mej som ett stort huvud som balanserar på ett par tunna ben. Kroppen kommer liksom i skymundan, den bara finns där, men används sällan till nåt vettigt.

Fast egentligen är jag inte alls sådan. Jag behöver röra på mej, använda händerna. Jag älskar att baka, knåda en rejäl deg, ta itu med saker, rent handgripligen. Det känns så väl att det är det jag behöver. Därför gillar jag t ex att plocka bär. Händerna får jobba och så kan tankarna få vandra omkring som dom vill under tiden. Men jag behöver inte tvinga tankarna att koncentrera sej på nåt särskilt. Det är vilsamt.

Att gå är en sorts meditation för mej. Första stunden är bara trög, jobbigt att komma iväg, men sen när jag gått en timme då flyter fötterna på i sin egen takt och då är det vilsamt. Det är skönt att komma hem från en långpromenad och känna att kroppen är fysiskt trött, tröttare än huvudet. Annars är min trötthet nästan alltid mental.

För några år sen gick jag en långvandring. I genomsnitt 3 mil/dag under 3 veckors tid. Första veckan var hemsk, blåsor på varje tå och skavsår på hälarna. Men sen släppte det. Jag hittade äntligen hem i min egen kropp. Allt bara föll på plats. Jag har aldrig mått så bra, aldrig varit så självklart lycklig som då.

Äntligen lyckades jag leva här och nu. Sjunka ner i varje steg och inte bara sträva mot nästa mål, och nästa, och nästa. Det var lite det som jag försökte komma tillbaka till idag på cykelturen. Det är inte lika lätt, jag skulle behöva mer tid, men på hemvägen hade jag en stund när jag lyckades hyfsat väl att bara vara i nuet. Den där känslan av att inte ha bråttom, att ingen väntar på mej eller kräver nåt av mej. När kroppen är tillräckligt trött för att vara tvungen att använda musklerna rätt. När jag äntligen kan sluta tänka och bara vara.

Idag var det min dag. Min alldeles egna dag. Och jag tillbringade den i min kropp, i min själ, i mej själv.