Jag skrev ju lite om det i början av månaden men jag tänker tjata lite över hur glad jag är över att ha hittat tillbaks
syrran. Det är liksom inte förrens nåt är tillbaka som man inser hur mycket det saknats en.
Hur det har kunnat finnas en tid före den där varma sommarkvällen i Humlegården då vi träffades första gången, både hon, jag och micke, det övergår mitt förstånd en smula.
Och hur jag kunnat få för mig att det skulle kunna finnas nåt annat än att ha henne i mitt liv övergår inte bara mitt förstånd utan även min dårskap, tamefan!
Det enda bättre än att ha EN älskad syster i sitt liv är att ha två. Jag känner mig faktiskt lite mer hel nu. Och jag har verkligen inga tankar på att tappa bort mig på den fronten fler gånger nu. Två gånger får vara nog.