Ett år äldre. Och nån vecka.

Min födelsedag slutade för länge sedan att vara nåt speciellt, men jag brukar åtminstone använda den som en utmärkt ursäkt att bjuda in mina vänner på tårta. I år inföll dock systerdotters student samtidigt, och även om andra inte glömde bort min födelsedag gjorde jag det. Det var en utmärkt dag på så många sätt ändå, med min familj, min älskade syster, ungar, tårta, ballonger och bäst av allt flera dagar till med norrlandsvistelse innan det var dags att åka hem.
micke hade jobb att hinna med och satt mest för sig själv i kökssoffan med katterna som sällskap om dagarna, medan systerskapet och jag sysselsatte kaksmulan och den yngsta systerdottern. Kaksmulan blev bortskämd med både kakor, små presenter och uppmärksamhet och till skillnad från en vardagsvecka här hemma hann han inte sakna sin mamma en enda gång, och trots att hans dygnsrytm blev lite omruskad gnällde han inte mer än nån morgon, och alldeles när vi skulle åka hem och alla var lite stressade.

systerskapet och jag gick på långpromenad och pratade för - så vitt jag kan minnas - första gången om när vi var små och pappa dog. Jag har alltid trott att anledningen till att jag inte har några minnen från åren efteråt är för att jag var så liten, hur många minns saker från när de var 4-5år liksom? Men syrran minns inget heller, hon är ändå fyra år äldre... antagligen var det jävligt tungt och lika bra att vi inget minns, och det känns inte som läge att fråga mamma om det. Det går ju att räkna ut med lilltårna liksom att det inte är nån dans på rosor att plötsligt stå som ensamstående mor, utan utbildning och jobb, med ett gammalt hus som håller på att renoveras. Mina minnen börjar när mamma började plugga två år senare, och jag börjar hos dagmamma och får en bästa kompis i hennes son Björn.
Mamma har sagt vid nåt tillfälle att hon funderat på att kolla upp journalen från när pappa dog, men att hon nog egentligen inte vill veta, för vad gör det för skillnad liksom? syrran och jag VILL veta, men det känns inte bra att kolla upp det bakom mammas rygg. Men har det väntat så många år kan det vänta ett tag till, och inget blir ju egentligen annorlunda, det har hon rätt i.

Jag har på nåt vis glömt bort att syster och jag delar det här traumat, för jag har alltid känt mig ensam i det. Jag förlorade MIN pappa ju, min pappa som jag inte ens kände eftersom jag bara var 3½år. Lika gammal som kaksmulan är just nu. De minnen jag har från den tiden kommer ur samma perspektiv som han har just nu. Svårt att greppa. Systerskapet var äldre, hon har egna minnen av pappa, en relation med saker de brukade göra, saker han lärde henne, hemlisar hon anförtrodde honom med löfte att inte berätta för mamma. Jag förlorade en person som stod om inte i pereferin av min tillvaro så åtminstone en bit ute på kanten - det var ju mamma som var hemma med mig. Syster förlorade den förälder hon tyckte bäst om. Jag har varit avundsjuk på henne för att hon minns honom, men har aldrig riktigt kopplat att vi delar samma upplevelse. Om än ur varsitt perspektiv.

Jag tänker sällan på min pappa, men när jag gör det blir jag 3½år igen, och vill inget hellre än ha tillbaks honom. Jag känner mig som kaksmulan när han gråter efter mamma. Jag vill ha min pappa!

Det är flera år sen jag blev äldre än honom. Det har nästan slutat att kännas fel, men det är fortfarande konstigt.