Fotonostalgi

Ibland känns min fotodagbok mest som en belastning - när jag inte har nån som helst fotoinspiration eller är allt för självkritisk och tycker att allt jag fotar bara blir fel och fult. Det är vid såna tillfällen jag måste påminna mig själv vilken bra minneshjälp den är, dagboken. Hur en hel dag/kväll kan komma tillbaka med bara en enda bild. Skit samma om den är lite suddig eller grynig eller taskigt beskuren, det handlar inte om konst, det är min vardag, mitt liv.

Jag är lite förälskad i piclens och kan sitta och bläddra fram & tillbaks bland mina bilder flera gånger i veckan, och bara vara glad över att de finns där. För att hjälpa mig minnas. Så självklart fortsätter jag, för livet fortsätter och kameran kommer säkerligen fortsätta följa med mig även framöver. Den senaste trenden är att jag faktiskt fotar människor i större utsträckning än detaljer. Jag har alltid avskytt att fota människor, de står ju aldrig still!

Av rent egoistiska och nostalgiska skäl har jag bläddrat fram några bilder med snygga löpnummer och konstaterar att jodå, jag minns fototillfällena ganska väl för de flesta:


Ah, första Malmöfestivalen sen jag flyttade från Lund. Jag cyklade dit direkt från skolan och såg Spetsnaz som inte kommer till sin rätt kl17 en måndag. Jag minns inte om jag mötte upp nåt sällskap (Anna & Jeppe? Ja, det är inte helt otroligt. Jag har minne av att tappa bort NÅN under kvällen iaf) men kvällens höjdpunkt var Laibach, och den skojiga tjej jag träffade nån gång mitt i natten och snackade med ett tag efteråt på helgon innan bekantskapen rann ut i sanden.


Åh, det här var en fin dag! Jag var ut till Gustavbergsgettot och hälsade på Söt. Jag lånade hennes kamera och hon min, och sen försökte vi få till vettiga bilder... det var inte det lättaste. Samma dag hade jag träffat Anni och frukostfikat med henne + kompisar, och promenerat runt söder en bit. Kvällen minns jag inte, har för mig att Söt hade nån släktgrej på kvällen, så jag stannade antagligen inte på middag hos hennes mor som så många gånger annars. Jag gillar hennes familj - fullkomligt uppfuckad men full av kärlek.


Ytterligare en fin dag, fredag antar jag? Tog tåget till Uppsala efter jobbet, käkade god indisk mat med Paula innan vi gick hem till nazi-paret som hade råttor till salu och kom därifrån med Treblinka och Irma.
Antagligen låg vi och pratade halva natten istället för att sova, som vi brukar, och dan efter kom Lina förbi - det minns jag för jag har kort på det. =)
Blinka dog ju i vintras, men Irma lever och mår bra hemma hos Paula.


Här hjälpte bildtexten till en hel del. En helg när jag bodde i Lund och älskade syster behövde hjälp med en klänning. Vi snodde idén från en dyr butik i Malmö, gick vägg i vägg med den och köpte linnetyg för en bråkdel av priset för klänningen och åkte hem och sydde nåt väldigt snarlikt. Sen spelade vi massa Boggle. Det är ingen annan än hon som vill spela Boggle med mig. =(


Hade tillbringat nyår i Sthlm och skulle åka hem till Malmö på kvällen, när Calle ringde och undrade om jag hade tid att träffas. Han hade jobbat som sjukvårdare på Arlanda när tsunami-överlevande kommit hem från Thailand. Den här tunnan stod i närheten av där han jobbade och han hade tänkt visa mig den sen sommaren, kom han på när vi var ute och gick i vinterkylan. Vi käkade lunch på nåt halvsunkigt hak och pratade, sen åkte jag hem och packade, betydligt mer illa till mods än när jag vaknade på morgonen, men samtidigt glad över att kunna vara till nåt hjälp och stöd i situationen.


Djurgårdsfärjan - på väg till Liljevalchs med Paula och J. Klar och kylig höstdag. På promenaden tillbaks in till stan såg jag en tjej i en fin och färgglad halsduk (men hur den såg ut vet jag inte, för jag fotade inte, haha!). Så här i efterhand kan jag inte låta bli att fundera på vad E hittade på den dan - det verkade ju som att det fanns ett visst mönster i att träffa andra tjejer bakom min rygg när tillfälle gavs... nåja.

F.ö kollar sambon på fotboll men det går utmärkt att stänga ute det ljudet med hörlurar och Blutengel.