Älskade du

Jag är som default rätt usel på att hålla kontakt med folk. Även om de är mig kära, så blir det aldrig av att jag ringer - finns man inte på internet och går att nå den vägen hör man ytterst sällan av mig. Fråga bara min mamma... *skäms*

Ibland räcker det inte ens att finnas tillgänglig internetledes. Av massor av skäl, en stor del av dem urbota fåniga, tappade jag helt bort kontakten med älskade syster under året som var. Hon har dock saknats mig och jag har flera gånger stått med telefonen i handen och tänkt åtminstone skicka ett sms om att jag tänker på henne. Men en massa såna där fåniga små omständigheter och mående och grejer kom emellan.

Idag träffade jag henne som hastigast när hon åkte igenom stan på väg hem. Med sig hade hon min kartong med julsaker som jag inte hittade efter flytten från E (som jag frågat honom om men inte fått nåt svar... Men hittat den hade han visst. Synd bara att jag måste tjata om den fullmakt jag behöver för att avsluta kontot han hade ett extrakort till. Jag försöker att inte vara irriterad men HUR svårt är det att med mejl eller sms säga att man hittat lådan? *morr* Nåja. Inget jag kan påverka!). Och med sig hade hon systerkärleken, den som alltid finns där och bubblar upp inom mig och åtminstone NÄSTAN trycker bort det dåliga samvetet över att jag är så usel på att vårda mina relationer.

Jag älskar, älskar och älskar. Oavsett om jag hör av mig eller inte. Dig och dig och dig. Ni vet. Väl?