Häromdagen hämtade min man upp mig i stan, jag hade varit på en eländig stadsrunda och bland annat sett mig själv i en spegel, så bistert (och pms:igt) damp jag ner bredvid honom i bilen med nerdragna mungipor och sa "jag är så feeeuul" (på rejäl småländska). Han tittade bara på mig, sa "nej" och vred upp volymen på radion för att jag skulle höra låten han hade hört innan jag kom där och gnällde högt. Där var James Blunt som sjöng "you're beautiful" och min man log så vackert och tittade menande på mig. Det var ett fint ögonblick i allt ful-elände.
I dag sitter jag vid köksbordet och jobbar. Både ytterdörren och altandörren är öppna och det hörs både fågelkvitter och åns svaga surrande, bilar långt bort och grannar som pysslar i sina trädgårdar. Lunchen åt jag ute under äppelträden. Sämre kan man ha det, hörni.