and their guns

I dag är det ägglossningsdag och jag är så fruktansvärt chokladsugen. Jag skulle vilja sitta inuti ett chokladägg och äta mig ut. Som en kinderäggsleksak.

Trevliga jobb har jag. I dag i ett möte med min tandläkare, i ett helt annat sammanhang. Han kände dock igen mig trots att det är längesen jag var där och sa något fint om att jag var hans favoritgrävmaskinsjournalist. I morgon ska jag göra ett fotojobb och nyss har vi ätit kyckling. Nere i köket lyssnas det på nittiotalsmusik, Chemical brothers, och jag hör hur min man översätter texten till svenska på sexåringens begäran. "Hej pojk, hej flick, superstjärnespelaren, här går vi!".

Jag läste en intervju med Håkan Hellström, där han berättade hur stökigt han och hans sambo har det hemma. Till slut när allt har nått botten städar de vildsint och argt för att allt är så äckligt. På något sätt var det trösterikt att läsa, vi har det verkligen rätt sunkigt här nu. Framförallt rörigt. Och vi är så dåliga på att städa och dåliga på att plocka och så blir det såhär. Värsta kaoset. Det är så stökigt att jag skulle få panik om någon kompis kom oanmäld, jag skulle säga "vi gömmer oss" och sen ligga platta på golvet och inte öppna dörren. Eller det skulle jag inte, men jag skulle väsa åt Flake att gå ut och prata med dem lite på bron och så kunde jag panikstäda. Fast vad skulle det hjälpa, bron är ju lika stökig den.

Åh, Cranberries! Det var längesen. På stereon alltså.

Min sexåring är en tonåring som gapar och blänger vildsint och smäller i dörrarna och bryter ihop och gråter mellan varven. Plus att han hotar med att rymma hemifrån, att aldrig mer vara min vän och så vidare när jag försöker förklara varför jag inte kommer att köpa leksaksvapen till honom.
"Men jag ska ju bara sikta på väggarna!" säger han. "Använd en pinne då" säger jag.