måndag tror jag väl ändå

Jag sitter på ett jobb och dricker kaffe och hör "Lady in red" på radio i bakgrunden och funderar på om jag hinner åka hem och sova en halvtimme innan jag ska hämta mina barn på dagis. För trött är jag, trött som ett as. Ett trött as.

På morgnarna ligger mina barn hos mig och jag är trött men känner att jag lever, det är det här det handlar om. Varma gossar med höga röster. I morse lekte vi grisar. Grisar med rött lockigt hår och glasskor. Pappagrisar och mammagrisar och en gris som luktade sur gammal gurka, enligt den snart fyraårige gullegrisen himself.

-------------------

Och nu är det eftermiddag. Jag har hämtat mina barn - den minsta kom rusande och skrek "NEMAS PROBLEMAS! NEMAS PROBLEMAS MAMMA!" och sen kom vi hem och så leker vi lite med nallarna Nalle-Per och George och några bilar och jag är så trött att jag vill sova men jag väntar lite. Jag mår bra these days och får bra beröm och kreverar av galet fina känslor över det, jag har som en liten gasballong av högfärd i mig, och jag försöker slicka i mig av det och bara vara glad men jag vill liksom berätta det, för jag är lite förvånad över att det är som det är ändå. Men snart stiger jag nog till väders av all högfärd.

Det enda tråkiga, men ack så fåfänga, är de här små kilona som sitter fast på mig, och sockersuget, som jag jämt tror att jag har blivit av med men som ständigt lurar runt hörnet. Det gör mig trött. Och jag är trött på att känna mig lönnfet.

Blablablabla.