hilfe

Igår åkte vi massor av mil i snökaos och i dag är vi hemma igen. Det är nästan som en dröm att vi var i Småland. En parentes. Fast jag känner mig zonkad, jetlaggad. Jag vill helst ligga på soffan och snarka. Och äta våfflor men det blir visst inte eftersom barnen åt det till lunch.

Min man blev uppringd av något undersökningsföretag och fick prata om sina köpvanor. Barnen kaosar omkring som de små kaospiloter de är, stoppar vitkål i glaset och slafsar i sig överkokt broccoli. Samtidigt som de pratar med sina höga små gälla röster. Och jag tar på mig barnens ceriserosa hörselskydd eftersom det är så stökigt och högljutt. Men det är liv och det är charmigt och mitt bland suckarna trängs tankarna på en liten trea, det är ju nästan stört. Men LIVET ändå. Och att skaffa ett barn till vore att som på posten få nio månaders foglossning och sen bröst som läcker mjölk kors och tvärs och den där vetedegen skulle ligga som en isolerande tjock filt nedanför den eventuella bebismagen. Och större barn som känner sig undanträngda och bortglömda och så vidare. Och hur ska det gå med min karriär? Ojoj.

Nej, jag är inte gravid, jag bara drömmer om livet som trebarnsmor. (Och jag vet att jag skriver om det med jämna mellanrum som den tjatiga tant jag är).

Min man sjunger i alla fall Depeche Mode där nere och barnen tittar på barnprogram och jag sitter med korslagda ben framför min dator.
Jag får precis veta att en grej jag gör behöver tryckas typ NU om den ska vara klar i tid, men materialet är ju inte klart. Hjälp. Panik infogas här.