Ständig kärlek

Jag bara ÄLSKAR hur man ibland kan tappa bort musik hur länge som helst och sen komma på att "det där var det länge sen jag lyssnade på" och så faller man bara rakt in i nåt som varit, är och alltid kommer att vara. Hur man kan bli glad och ledsen och arg och lugn samtidigt, av bara några toner. Hur alla minnen av saker man upplevt med den musiken som sällskap tittar fram igen i takt till musiken.
För några veckor sen återupptog jag min kärlekshistoria med Thåström, och ikväll står Robert Smith på tur. Killing an arab, Let's go to bed, Love song... ack! Minnen, känslor, alla dessa känslor.

Hur man det finnas människor som inte bryr sig om musik??