if i stay here I'll rust

Egentligen borde jag vara nöjd, jag menar, slå mig hårt i huvudet, för jag har fina jobb och jag försörjer mig (nåja, vi lever åtminstone) men nu känns det halvtrist och faktiskt en smula dödande för kreativiteten. Det ÄR ju kreativt på sitt sätt men rätt styrt och då slappnar jag av för mycket och blir på ett sätt feg. Jag gillar att slippa ta för många beslut själv, det är bekvämt och passar mig, men bara till en viss gräns. Och ibland är det lite för långt ifrån mig själv och mina tankar och då är det extra tungt. Att göra själva jobben är sällan något problem, det är att ringa och få tag på folk som är kräääävande och jobbigt. USCH.

Eller så januarignäller jag bara. Mitt rastlösa jag kryper fram och är lite gnälligt. Jag får ju jobba när jag vill, jag gör saker som är roliga, men ändå gnäller jag! Usch på mig.

Jag tänker lite på att jag trodde att jag hatade Babyshambles. Eller att jag i alla fall inte skulle gilla det. Men på Weekday (ja, jag vågade sätta mina fötter där!), spelades något och efter att söta unga kassörskan gjorde en öppning genom att säga "snygg sjal!" (bara för att hon hade en likadan) så vågade jag fråga vad det var för musik. "Babyshambles!" sa hon glatt och jag fick omvärdera.

Fast mest tänker jag på att vi borde åka på någon utflykt i morgon. Innan vi ruttnar.