SKIIIIIT

I dag är det den första riktiga RÖVDAGEN på ett bra tag. En rejäl novemberångest. Eller så beror allt på den månatliga lilla grejen. Jag vet inte. Jag har varit hemma med kidsen och det har varit tråkigt och vi har bråkat och skärmtiden som det så fint heter har varit maximal. Treochetthalvtåringen är som förbytt, han var snäll och lugn innan, charmig och självständig. Nu kastar han saker och slåss oväntat och skrattar bara och rabblar "förlåtmig" som en munter ramsa. När jag tänker tillbaka vet jag att äldsta också hade en hemsk period vid 3,5 års ålder men han hade varit sådan innan också, periodvis, med lillebror är det här humöret helt nytt och därmed också en grym chock.

Rent kroppsligt är det också förfall. Björnmamma som jag är vill jag äta mjukt vitt bröd och kladdkaka och pizza. Jag har munnen full av förkylningsblåsor och sen är min hud sjukt torr. Ögonlocken ser hemska ut och det känns pisstråkigt för hos min mamma är det ungefär samma sak fast tusen gånger värre, och jag undrar om mitt (eksem) ska börja redan nu, när jag blott är trettio? Ska mina ögonlock vara så här ömma och torra och röda och svullna resten av livet? Som elefanthud? Idag grät jag en liten sväng och då sved ögonlocken som eld.
Eller är det min nya dator som avger för mycket jävla strålning?

Rövigt är vad det är. Tur att det inte är 1930, då hade min man kommit hem och förväntat sig pipa och tofflor och tidningen, i salongen. Eftersom det är 2007 seglar han istället in med pizzor och gör ginger ale i soda streamern och tar över hela stället och styr upp. Det stavas trygghet.

Och efter det går jag upp hit och sätter mig i soffan som var den första möbel vi köpte ihop. Den är fortfarande oändligt skön och påminner mig om viktiga saker.Och just ikväll sitter jag här som en pascha med täcke runt mig och mörker runtom mig och försöker tillåta mig att vara ämlig och off idag. Ingen energi, inga framåttankar. Bara här och nu och lättja. Så måste det få vara.