on and on she goes

Jag vet inte varför jag bara skriver om mina barn just nu. Men de är mig så nära. Jag jobbade så hektiskt i någon vecka och såg dem inte alls, nu är jag hos dem igen.

Det lilla livet som är så stort, som är ett sådant hejdlöst mirakel. I dag badade barnen och jag satt på badrumsgolvet och sorterade strumpor. Sen tog jag upp dem, först den lilla, sen den stora, svepte in dem i handdukar, gnuggade håret torrt på den lilla, satte på honom hans rödsilvriga pyjamas, sen borstade vi tänderna lite fint sådär. Den stora fick sitta på toalettlocket och jag trollade fram en kam och där jag satt på knä framför honom, och kammade hans gulblonda hår, slog det mig igen. Tänk! Tänk att jag har två barn, de här små undrena/monstrena med gult hår och runda kinder och blåa ögon. Den här vackra femåetthalvtåringen med det klara skrattet, som när han såg sig i spegeln utropade "men kolla! jag ser ut som en gammal kung!" när önskemålet var Elvisfrisyr. Och jag, jag är lycklig, för kärleken till mina barn är det mest beständiga och det mest självklara jag någonsin varit med om.