Sorgesånger

Jag kan inte sjunga. inte min man heller. Men han kan spela gitarr och jag har övervunnit min sångskräck åtminstone så pass att jag sjunger för min familj. Idag sa han plötsligt: Kan vi inte spela och sjunga lite, det var så längesen? Och så slog vi oss ner på varsin stol i köket, med halvurdruckna kaffekoppar på bordet framför oss, och så spelade han och jag sjöng. Jag fick harkla mig och prova mig fram och sa nån gång "ursäkta, jag sjunger verkligen fult" men då kom femåringen fram, han höll sig i närheten, lade armen om mig och sade med eftertryck "men jag tycker ju att du sjunger jättefint!" och så sjöng vi några rader ihop. Ett tag senare sjöng jag en Perssons Pack-låt, lite i moll, lite sorglig sådär. Sonen sa första gången "det där låter som en sorglig låt" och jag nickade. Sen tog vi den igen, för att prova en lite annan ton. Treåringen stod på kökssoffan mittemot oss och drog i en gummikyckling och stämde upp glada tjut varje gång den sprätte till (det är din kyckling Pocks, du glömde den här!). Femåringen satt och tittade på mig där jag satt och sjöng

"mamma, sångerna är sorgsna
skruva ner radion är du snäll
minns du när jag var en pojke
du fick dra mig från ängen varje kväll

nu har jag fått nya kamrater
och leker med fan själv
det liv jag älskar att leva
tar långsamt livet av mig"

och så såg jag hur hans ögon var alldeles vidöppna och helt tårfyllda. jag avbröt och sa "men gubben, är du ledsen?" varpå han började storgråta och sa "det är så sorrrgligt!" och då hade jag inte ens hunnit till det hemska i texten, det var bara själva röstläget han tyckte var så sorgligt. han grät så han skakade och tårarna sprutade. Det var konstigt. Och fint. Och lite märkligt att jag, med noll sångröst, kan framkalla en sådan reaktion. För det var ju inte det att jag sjöng fult. Bara sorgset.

Och denna pojke med sådant vemod i sig. Vi bytte raskt till imse vimse spindel och då skrattade han, torkade tårarna och verkade nästan själv förvånad över sin reaktion.

Det är mycket musik hemma nu för övrigt också. Vi lyssnar och sjunger och barnen har rockkonserter fast jag verkar få över treåringen på min sida när det gäller elektronisk musik. Vi pratar om att köpa ett piano. Tänk! Ett billigt, fint litet piano att klinka på. Jag vill ha ett hus fullt av musik och jag vill vänsterstränga en gitarr och jag vill köpa en banjo och helst vill jag att min man lär sig spela dragspel också.