random crap

Jag jobbar kväll. Det är inte så blodigt som det låter, jag slutar vid tolv men sen har jag en halvtimmes resväg hem och jag kan omöjligt gå och lägga mig direkt. Det gjorde jag häromnatten - och jag hamnar då i halvdvala men somnar liksom inte. Min man låg på ena sidan om mig och snarkade, på andra sidan låg min femåring och pratade lite oroligt i sömnen, och i taket bumpade en nattfjäril omkring. En gång hamnade den i mitt hår. Eoow. Jag var svettig och orolig och det var alltför ljust för att vara natt.

I natt när jag kom hem var jag uppe ett tag, letade desperat efter svamp-medicin men förgäves, åt en bit kladdkaka som Flake hade bakat, sen satt jag vid datorn tills jag var grymt trött. Ställde kuddar i fönstret (=mörkläggning) här i kontoret och sen somnade jag helt utsträckt på rygg, på en sekund, på gästsoffan. Skööönt. Ställde klockan för att träffa mina barn i en kvart på morgonen, raglade upp, kramades och pratade med dem. Sen sov jag igen och vaknade vid 9:59 när det ringde. Jag var alldeles groggy och gav nog ett ganska förvirrat intryck.

Sen fick jag e-versionen av blaskan jag frilansar för, och blev glad över hur fett de dragit på mina bilder. Finfint.

Jag borde jobba men jag är världens slöaste åbäke eller så är det faktiskt kvällsjobbet som ställer till det för mig. Jag känner mig trött och slö. Jag vill bara surfa, duscha, dricka kaffe och läsa post. Och när jag väl piggnar till igen är det dags att åka till kvällsjobbet.

Jag leker med i-tunes och tänker på att Rufus Wainwrights version av Hallelujah, som är med på en blandskiva jag gjorde till vår semester, VARJE gång den spelades inbjöd till allsång. Denna vackra skönsång blev ständigt besudlad av våra rätt fula röster där vi satt i bilen. Med vibratoförsök och allt.

Annars gillar jag klädkedjornas rockstil på barnkläderna och frossar ohämmat i detta. Jag älskar unisex och jag älskar seriefigurer på barnkläder lite mindre, men jag ÄLSKAR tajta jeans även om det inte är så proggigt och unisex (eller det kanske det är). Det kan ju inte vara fel när även barnet i fråga älskar dessa jeans. "Han är så fåfäng" säger andra, men jag tittar åt sidan och visslar oskyldigt och låtsas inte om att det är jag som när hans fåfänga. Å andra sidan, det är ingen som reflekterar över om en unge bara vill ha baggy brallor, det är mer normalläge, det blir så udda med de där snortajta jeansen, men what the heck. Oh så fint. Mitt hjärta klappar för min vackra femåring iförd mörkblå silver dollarjeans.