Själen sitter i fötterna

Sista semesterdagen ägnade jag åt att gå. Mulet med höstkänsla i luften, mjuk vind och bra skor. Jag gick över en mil och bara lät fötterna trampa på och tankarna vandra. Så vilsamt!

Jag gillar den där känslan när allt bara faller på plats. Att gå avslappnat, i min egen takt. Kroppen blir lugn och jag börjar se mej omkring. När vägen blir viktigare än målet. Då ser jag att björnbären börjar mogna, att blåklockorna nickar åt mej på vägkanten. Jag bor i en liten stad, men har bara några steg till landet. Fält och åkrar, en gård här och där.

Jag mötte en liten katt, den spann när jag kliade den bakom öronen, men den var mager och tovig i pälsen. Övergiven sommarkatt? Det skär i hjärtat!

Just innan jag kom hem mötte jag en mycket liten och söt mus på stigen. Den satt blickstill och försökte vara osynlig, och jag stod lika still och bara tittade på den lilla sötnosen! Kunde till sist inte låta bli att gå lite närmare. Hopp iväg och sen försvann svansen in under en buske.

Att gå så är som en meditation. Det får själen att landa och öppnar ögonen för hur vackert livet är ändå.

Idag sitter jag på jobbet igen, men känslan finns kvar.