Det var en gång en matta. Den började sitt liv 1966, under ett bord, framför en vardagsrumssoffa. Mina föräldrar köpte den till sitt första hem när de gift sej, innan jag ens fanns.
Jag minns mattan och soffan från när jag var riktigt liten. Den var fin, blå, grå, grön på vit botten, mjuka snälla färger.
När vi flyttade följde den med. Den låg i matrummet i mitt barndomshem, ett sånt vackert rum, med stora fönster och mycket ljus och skuggor från träden utanför.
När jag flyttade hit fick jag ärva den. Den hade hamnat på vinden när mina föräldrar flyttade till ett mindre hus. Nu har den bott i mitt vardagsrum i några år. Gammal och sliten, med trasiga fransar och en och annan kaffefläck, men ändå rätt fin.
Nu har jag köpt en ny matta till vardagsrummet, en varmt mörkröd och helt annorlunda matta. Den är fin och ny och fräsch.
Den gamla mattan ska slängas nu. Över fyrtio år gammal kan man tycka att den har gjort sitt. Bra kvalitet, att den hängt med så här länge. Nu har jag den i källaren. Nånstans gör det ont i hjärtat att slänga den. Barndomsminnen, nostalgi. Ibland är jag rätt fånig!