Känslomässig förstoppning

Så känns det idag.
Det kanske inte är så att alla känslor försvunnit hipp som happ - de kanske sitter fast nånstans därinne och inte kan komma ut?

Håller på att packa för att åka till sthlm och det är jobbigt på ett sådär lite odefinierat sätt. Jobbigt för att jag inte riktigt vet vad jag åker till, eller vad det är jag lämnar - och vad jag kommer tillbaks till.
Men å andra sidan är det ju en av anledningarna till att det säkert är bra att åka. Tid för perspektiv.

Jag avskyr det här tillståndet där jag inte litar på de känslor som ändå dyker upp - när ett "Jag älskar dig" fastnar i halsen, skickas vidare till den del av hjärnan som vrider och vänder på allt och ifrågasätter om det verkligen ÄR en känsla och inte bara en önskan och hur VET jag verkligen att det är sant? Och sen känner jag mig tveksam och förstoppad och säger ingenting.
Svårast av allt är att inte lägga skuld på mig själv för det, för jag KÄNNER mig verkligen inte som nån vidare människa då.

Och ute ösregnar det.