Midvinteris

Jag har under vad som känts som en väldigt lång tid, även om det säkert inte är mer än en vecka, funderat på om jag ska skriva nåt om hur jag mår. Det blir liksom så skrämmande påtagligt när det finns i text...

Jag mår inte bra.
Skit, rentav.
Ser jag tillbaka så kan jag dra slutsatsen att det här är nåt jag dragits med länge, att den där knuten med ångest jag hade innan jag slutade jobbet i Vällingby egentligen aldrig försvann - den vilade sig lite under våren bara. Nu har den fått sällskap av "tänk-om-jag-aldrig-får-ett-jobb-ångest" och massa annat jag knappt har etiketter på än.

All lust, glädje och passion är borta. Jag kan bli glad, men det når inte vidare djupt. Jag känner inget - känner mig avstängd. Förrutom att ångesten kom tillbaka när jag väl insåg hur avstängd jag var.

Det har gjort precis allt jobbigt. Jag tycker om att vara nära Micke, men känner inte så mkt mer för det mesta - det finns små stunder då jag verkligen känner att jag älskar honom. Jag kan inte frambringa nån kärlek för andra heller, allt är liksom undanstoppat nånstans.
när kärleken tittar fram känns det som att det kommer gå bra. När ångesten leder ifrågasätter jag även hoppet - att jag bara inbillar mig att det känns bra för att jag så gärna VILL det.
Ändå känns det inte som att jag vill härifrån, det känns inte som att det är OSS det är fel på. Felet sitter i MIG. Frågan är bara hur jag hittar det, innan OSS rasar sönder oxå. Om det går. Fanfanfan.

Jag har dåligt samvete över att råttorna får så lite tid med mig fast jag har hela dagarna tillgängliga oxå. Precis som vanligt när jag är under isen alltså. Det går ingen nöd på dem, men de är aningens understimulerade. De kan få hjälpa till att bära kartonger i helgen när Calle flyttar kanske? =) Jag har glömt fråga honom om han ska ta med sig sängen eller inte - men jag räknar med att åtminstone ha kvar en madrass, hur han än gör.

Och pocksan - om det inte är för sent redan ska jag höra med honom om han vill ha kvar den där 40talspallen som står i hallen?