Kyrkan är fullsatt! Förväntan i luften. Koncentration, lite pirr i magen. Nu är det dags!
Dirigenten höjer taktpinnen. Musikerna är redo, spelar några takter och sen kommer kören. Gloria! Gloria!
Bakom mej står en stadig mur av basar. När dom tar i från tårna känns det som man ska ramla framstupa! Et in terra pax hominibus! Tenorstämman slingrar in bredvid. När altarna börjar är det snart vår tur.
Bredvid mej står en hög, tonsäker sopran, en klippa som jag lutar mej mot. Propter magnam gloria. Drillen sitter klockrent! Till vänster ett gäng mjuka altar som fyller ut med alla dom där tonerna som gör hela stycket. Domine Fili unigenite bara dansar fram.
Agnus Dei med ett altsolo som får mej att rysa. Hon låter som flytande sammet! Kören fyller i Miserere, miserere, förbarma dig. Vi är EN kör, musiken lyfter av egen kraft och vi har bara att följa med. Cum Sancto Spiritu, med helig Ande till ett stort triumferande AMEN!
Dirigenten slår av. Vi håller andan. Tystnad... och vilda applåder! Sakta landar jag i verkligheten igen, men känslan sitter i hela kvällen. En sån här konsert kan man leva på länge!