Stackars misse!

Jag var kattvakt i helgen. Till Bästisens söta lilla misse som kom fram och jamade direkt när han såg mej. När han hade ätit skulle han ut igen, enligt direktiv från matte. Han är utekatt och har ingen låda inne, så när de inte är hemma får han vara ute.

Fast det hade börjat regna ute, och misse är smart, så han gömde sej! Jag lockade och psss-ade men han var inte där! Till slut gav jag upp och åkte en sväng till mamma och kokade jordgubbsylt. (Nåja, höll henne sällskap medan hon gjorde sylten...)

På kvällen kom jag tillbaka och hittade lilla kattskrället till slut, i en soffa i andra änden av huset. Han måste ha gått genom stängda dörrar! Så där satt vi en bra stund, purr purr och krafs bakom örat. Sen sträckte han på sej och la sej på rygg, krafs krafs på magen. Fick mej ett par kattpussar på näsan och sen gosade han ihop sej i knät igen. Och där satt jag och bara kände hur all stress rann av mej. Vi purrade ikapp en bra stund där på soffan.

Sen kom stunden när jag skulle åka. Ösregn ute, kallt och blött. Men katten måste ju ut! Tre steg ut på trappan. Usch vad blött om tassarna. Bevekande blick på mej - menar jag verkligen att han ska ut - i detta?

Jag kände mej som en stor skurk när jag körde därifrån!