Det är nu ungefär ett år sedan jag på allvar började skära bort en person ur mitt liv. Det låter så hårt och det var det nog inte, men jag hade låtit en vänskap som till största delen var destruktiv för mig spela alldeles för stor roll. Till slut var botten nådd och jag orkade inte längre. Orkade inte ta alla tusen missförstånd och konflikter som alltid blev. Naturligtvis funderade jag, under tiden, på om det var mitt fel (hej, sjukt svårt för konflikter) men det var ju aldrig så med någon annan. Jag tycker separationer är väldigt, väldigt svåra och hängde nog kvar längre än de flesta skulle ha gjort men, nä, till slut sa det bara stopp.
Och nu fick jag anledning att inse hur mycket lugnare allt är nu, när jag inte behöver hamna i de där situationerna längre. Små saker förstoras inte i oändlighet, och jag behöver inte vakta tungan hela tiden av rädsla för att starta något jag inte orkar med.
Vi har inte sagt upp kontakten formellt, men den är betydligt decimerad. Och ja, jag saknar det bra med relationen, det är ändå en av de bästa vänner vi talar om. Men.. nej... jag kan inte gå tillbaka. Det är sorgligt och tråkigt (som med allt som tar slut) men jag orkar inte. Och det var inte mig det var fel på.
(Och samtidigt - en konstig tillfredsställelse i irritationen.)