Man ser skiten med

Idag snurrade det lite fort. Det är så mycket som händer hela tiden. Socialt, bra, jobb, nya kunder. Så jag är på tå hela tiden, på spänn, med andan i halsen. Och det är BRA. Men stressande. Idag pratade jag med min mamma om det här i telefon och sa "jag känner mig lite stressad" och det var jag ju, jag gick runt runt runt och kunde inte riktigt andas ordentligt. Så jag gick ut, lämnade datorn, lämnade huset, och gick på en promenad. Bara jag och mina skor. Ingen musik. Bara jag. Istället hörde jag göken - från väster, så det måste vara bra, västergök är bästergök - och såg en storspov springa över en åker, och så gick jag där vid vägkanten och blev plötsligt blödig och tänkte på min man och hans händer runt mitt ansikte och jag tänkte på låten "Kärlekens tunga" och så tänkte jag på mina barn och så höll jag på att börja grina. När jag kom hem hade de kommit hem så jag fick kramas med min man och gulla med mina barn. Och så stannade jag ute ett slag och planterade oregano-, persilja- och basilikaplantor som jag köpte igår. Lilla pojken var med och vattnade. Och sen planterade vi orange tagetes som stora pojken valde åt mig på affären igår. Det var grått men varmt och vindstilla, en finfin majdag. Sen fick vi middag, kött som min man hade wokat, och allt var fint. Nu youtubar jag som vanligt Håkan Hellström - Gårdakvarnar och skit - och känner mig lite bättre. Jag kan andas. Jag kan kramas. Och nu ska jag försöka jobba om jag inte blir alldeles för hyper av det.