Kaos och ihopklappning

Saker händer. Jag vill inte vräka ur mig allt men det blev ambulansfärd för min mamma och stor dramatik och chock. Akutinsatser i mitt eget kök. Saker blir inte som man tänkt sig. Och under de ovissa timmarna hann jag omvärdera och grubbla och vara ledsen/ledsen/ledsen. Nu var det akuta lite av ett falsklarm men NÅGOT var det och remisser är skickade. Och så vidare. Och det hela får mig att bli familjekär så att det gör ont, jag vill laga näringsrik mat till alla och ta hand om och se till att alla har det bra. Krama och sådär. Och jag längtar plötsligt efter min lilla brorsdotter som bor alltför långt bort, hon som är drygt ett och har börjat springa och kan säga "kaka" och "korv".
Mellan tänkandet och matlagandet och omhändertagandet och turerna in och ut på sjukhuset klappar jag ihop. Fast bara i bilen. Jag klappar ihop något så kopiöst fast bara en halvtimme i taget, alltså. Gråter och skriker i bilen och sen knyter jag ihop mig själv igen och tar hand om saker. Stor och duktig.
Och sen hemma ser jag lugn och fin ut och en stor extrem trötthet infinner sig. Tröttast i världen. Allt känns så stjälpt åt sidan. Omkullvält. Skört och bräckligt och mitt i det här bör jag jobba och ringa telefonintervjuer men kroppen är nästan förlamad. Chocken kommer efteråt, sägs det ju.

Jag har skapat ett happy place, en pikant liten tanke som jag kan fly in i, som kan få mig att sluta ögonen och lugna ner mitt inre en liten stund. Den tanken är både söt och hemlig.

Mitt andra happy place att försjunka i är sommaren 1990 när jag och bästevännen hängde ihop hela sommaren, som siamesiska tvillingar gjorde vi allt tillsammans. Åt pulvermos mitt i natten, gick barfotapromenader ner till järnvägar där vi lade varsin femtioöring för att de skulle bli platta när tåget körde över dem. Sommaren tog aldrig slut och vi gick och gick och gick och ibland satt vi ner och åt glass och ibland gick vi och handlade åt våra föräldrar, barfota, med smutsiga svarta fötter. Vi tittade på äckliga skräckfilmer och vi lyssnade på musik, Nick Kamens "I promised myself" är den allra starkaste låten från den tiden.
Happyhappyplace.

Och nu ligger min mamma och vilar i en soffa nära mig och säger att det låter som ösregn när jag skriver på tangentbordet. Ja. Så fort går det.