Bebisdrömmar

Jag har gått runt och högt och tydligt propagerat för "no more babies" så fort någon har frågat om vi vill ha en trea. För vi är ju så nöjda med våra två guldklimpar. Nejnej. Inte en trea! Och inte vill jag riskera att få jävelfoglossning en tredje gång - något som kanske skulle göra min kropp permanent instabil.

Därför blev jag högst överraskad över babysuget som sköljde över mig igår. Min kropp och min sentimentalitet tog överhanden och jag kunde bara tänka på att tre barn vore ett så härligt gäng, jämfört med normen två. Tre! Jag tänkte att det finns en liten själ nånstans som väntar på att få komma till just oss. En liten pojksjäl förstås - självklart får jag en pojke till. Jag kan riktigt se honom framför mig. Min tredje gosse. Och jag tänker på mina stora stora gossar som får ett litet sladdsyskon. Åh vad fint.

Jag satt i bilen på väg hem från jobbet och det var runt midnatt och tårarna kom nästan när jag tänkte på det här. Sjukt och konstigt. Svårt att urskilja vad som är vad - har man väl fött barn en gång så minns ju kroppen det där fina, mysiga, närheten med en bebis. Så kanske är det ett sug som kommer att finnas kvar fram till klimakteriet, hos de flesta mammor?
Jag vet inte. Jag vet att jag åkte hem och tittade på min man och pep "finns det någon möjlighet att du kanske eventuellt skulle vilja ha en bebis till, med mig, i framtiden?" och ville nog helst att han skulle befrukta mig där och då.
Ehum. Nä, inte riktigt så.

Sen blir jag rationell igen och tänker på foglossningen. och det är lite löjligt, det vet jag, men jag tänker att jag skulle känna mig gammal om jag fick barn när jag var 32-33. Om jag nu hade foglossning och stora kroppsliga probs när jag var 24 - hur blir det inte då vid 32?? Det är inte gammalt nuförtiden, jag vet - men min mamma var 30 när hon fick mig och det har alltid varit ganska gammalt jämfört med kompisars mammor och så vidare.

Men ja. Romantiskt sett så finns det ju en liten mjuk bebispojke som sitter nånstans och vill hit....