Gente di mare

Vi har åkt många och långa tåg, med struliga inställda tåg och så vidare. Vi har firat min sextioåriga mamma, vi har samsats många personer under samma tak. Inte så många personer egentligen; tio stycken, men det är mycket i min värld av små släkter. Och det var de allra käraste. Mina fina.

Guldkorn är kvällen igår när vi skulle natta barnen, alldeles för sent, och ihoptryckta i mitt gamla flickrum låg vi alla fyra, och alla var flamsigt övertrötta och det slutade med att vi sjöng bajsvarianter på gonattsångerna, "När trollmor har lagt sina elva små bajs", och pärlande bubblande skratt for ur våra små gossar, och den äldsta lade av en nöjd suck och sa "bajs är KUL!". Sen sov även han och jag smög nära min man och lirkade lite så att han sjöng Euskefeuratsånger för mig. Fint.

Och så tittade jag i ett fotoalbum som jag inte har sett förr och hamnade i femtio- och sextiotal, bilder på mormor och morfar, och främst gladdes jag åt att se morfar i sin glans dagar. De sista åren var han skröplig, sur och lite grinig, så det var fint att se bilder av honom när han var stark, frisk, innovativ och kunnig. Hur han själv byggde sitt hus i Stockholm och hur han satt vid köksbordet och gjorde en skalenlig modell av hur den öppna spisen skulle se ut. Samma frisyr livet genom; bakåtkammad herrfrisyr. Starka fina morfar som var min bästa manliga förebild, som tog mig ut på skidturer, som lärde mig att tvätta bilen och klippa gräset, som lät mig styra när vi åkte ut med båten, som alltid sa "en femtilapp till den som får upp första fisken!".
Helt oväntat kom en stor och stark morfars-saknad över mig, där jag satt, snart trettio år gammal, i mammas blå soffa.

Att åter vara i barndomsstaden var lite märkligt. Det börjar märkas att det är tio år sen jag flyttade därifrån. På en affär var det en kille som stirrade på mig och jag kände igen honom men jag har ingen aning om vem det var. Sånt känns så onödigt snobbigt, men svårt. Andra gången vi råkades i samma affär, stirrade han igen och hälsade genom en nackknyck. Jag var mest förvirrad och hann inte hälsa alls. Snobbish. Men förlåt mig, det är tio år sen jag flyttade därifrån och även om jag flyttade tillbaka efter tre år var det bara i åtta månader innan Flakey lade beslag på mig och tog mig med till södra norrland.

Ena tåget var försenat och vi blev ombokade till ett annat, när vi väl var på tåget hamnade vi i en så kallad "Tyst vagn", där mobiltelefoner ska vara avstängda och samtal ska föras lågmält. Det gick fint och bra även om vi sa att vi borde ha placerats i speakers corner istället, höhö. fast efter ett tag klev en stekare på och han var sur och otrevlig och sa högt, ut i luften, utan att direkt vända sig till oss "DET ÄR EN TYST VAGN DET HÄR!" eftersom vår tvååring var så ofin att han PRATADE och vi vände oss dit och flake ryckte lite beklagande på axlarna och då sa killen "DET ÄR EN TYST VAGN DET HÄR NI FÅR DÄMPA ER LITE" och mind you, då satt vi tre tysta personer och en tvååring som pratade i sitt normala tonläge, han skrek inte, han härjade inte, han småpratade. och det blir moment 22 att gnälla på gnällspikarna för då blir det såhär "asså det är så tyypiskt föräldrar, de har ingen pli på sina barn och de låter dem härja bäst de vill" men nej, jag är inte en sån som går med väninnor och barnvagnar i bredd på trottoaren, jag kör inte på folks fötter med min vagn (när mina barn nu använde barnvagn), jag tar inte med dem på konserter eller andra ställen där det helt givet bör vara tyst, och jag vet att när jag inte hade barn så trodde jag nog att alla tvååringar hade slappa föräldrar men helt ärligt: HUUUUR får man en tvååring att vara tyst? De har sitt tonläge, de kan inte direkt viska, det går inte att säga åt dem att vara tyst och sen förvänta sig att de ska vara det. Ska man hålla för munnen på dem? Limma ihop munnen?
Och jag förstår om folk vill sova. Men det var ju inget uppseendeväckande han gjorde. Och man får PRATA i tysta vagnen, det är liksom inget pratförbud.

Vi förklarade läget, att vi blivit bokade dit utan att veta att det var en tyst vagn, att vårt första tåg var inställt och att vi hade blivit ombokade, blabla, men braten och en tjej bara "MEN DET ÄR EN TYST VAGN. NI KAN VÄL SÄTTA ER I EN ANNAN VAGN" och var sura och otrevliga och då sa jag "vet ni något universalknep när det gäller att få tyst på tvååringar och fyraåringar så får ni gärna dela med er" och då blev de tysta och sa inget mer utan surade bara ännu mer och sen satt jag och skämdes och hyschade på mina barn hur mycket som helst.

En herre höjde rösten och försvarade oss "Men herregud, det är ju baaaarn" och sen när jag var dryg och tog ett foto på stekaren när han sov höll han på att kikna av skratt.
Jag vet att jag är en dryg förälder nu. Förlåt. Fast egentligen hade jag velat säga "ba fö att du ser ut som Basshunter!" med gäll, förorättad stämma. Som jag alltid blir när jag känner mig felaktigt anklagad. och han såg verkligen ut som Basshunter.

För övrigt har jag hämtat ut min vigselring som nu är krympt för att passa lilla mig (haha) och den är putsad och blank. Och så har jag fått beviljat starta-eget-bidrag! Det är en mycket mycket tung börda som har fallit från mina axlar, fast förmodligen helt felaktigt för det väl nu det svåra börjar.

Och så glömde jag något av det bästa: jag ska få följa med nina på Damien Rice!<3 till söta rara ninafina.