and you're a bad girl

Jag läste nånstans att någon regissör (jag minns inte vilken och det stör mig) sa att det finns tre saker att göra film om: Man, kvinna, död.
Och det är ju lysande och totalt applicerbart på hela livet. Det är vad allt handlar om.

I dag har jag lämnat in min ansökan om starta eget-bidrag. Hurra för mig. Det var tusen kg som bara lyfte från mina axlar. Om jag får bidraget eller ej är en annan fråga, men jag har i alla fall gjort vad jag kan. Jag fick ihop en resultatbudget och jag gjorde en hyfsad likviditetsbudget.

I min lilla uppväxtstad fanns det en kille som var tre år äldre än mig. Vi gick således aldrig på samma skola samtidigt, men han var liksom lite allmänt känd som en snygg och cool kille. Jag visste vad han hette och vem han var, han visste förmodligen inte vad jag hette eller vem jag var. Jag var ju inte så himla cool. Men när jag slutade gymnasiet började jag jobba på en hamburgerrestaurang och han jobbade också där, vi hamnade i samma skift och vi blev inte hyperbästisar men vi gillade varandra litesådär, båda hade fin musiksmak och ungefär samma skämtlynne. Fine. Det var tio år sen. Tre år senare ringde han mig en nyårsafton eftersom han var på samma fest som min bästis, och fick ringa på hennes telefon. Han hade av henne fått höra att jag hade flyttat till norrland och tyckte att det var kul eftersom han jobbade som lastbilschaffis och ofta körde till min stad! Jag blev ställd och generad över att han ringde och i efterhand fick jag höra att han tyckte att jag var JÄTTESUR och otrevlig, fast jag mest var chockad.

Well. Efter det har vi aldrig hörts/setts. Förrän nu, då jag har sett honom i min stad tre gånger på ett par månader. På långt håll och från bilen. Jag har googlat hans företag och försökt hitta ett mobilnummer, för det känns ju som att det vore käckt att träffas och dricka kaffe när han ändå är här och häckar så pass ofta, men jag har aldrig lyckats hitta något nummer, så jag har beklagat mig en smula.

Men idag: på en hamburgerrestaurang (inte samma kedja som den vi jobbade på) i stan: han och tre andra smålänningar klev in, och jag råkade se honom i ögonvrån, värsta rodnaden drog över mitt ansikte och sen var det kört att våga säga hej. Jag vände mig bort och han såg mig inte alls.

Vilken ap-fegis jag är! Och varför rodnar jag? jag låtsades som ingenting men väl i bilen sa jag till Flake "ehm, den där killen, han var där inne" och Flake tyckte att jag var jättekonstig som inte hade gått fram och sagt hej, men vafan, när man rodnar som en fjortis så vågar man väl inte! Då tror väl folk att man är kär i dem? Äh jag vet inte. Jag bara rodnar. Ganska ofta. Och därmed sumpade jag ännu ett tillfälle att säga hej och tjena till den där snälla roliga killen som liknar en ung Dave Gahan.

Fegis.