Dom vet ingenting om oss

Efter nattpass och sömn tar jag bilen till stan och går på möten, först med någon slags företagsrådgivare och han pekar på några brister i min halvfärdiga affärsplan men är för övrigt trevlig och det slutar nog nästan med att han i princip bokar upp mig för att korrläsa en bok åt honom. Haha. Och sen äter jag en kebab på stans bästa ställe och läser ur en företagartidning samtidigt, jag är livrädd för företagande, räddare än räddast, men läser ett citat som jag klamrar mig fast vid, "det är inte farligt att starta eget, det är modigt!".
Sen går jag till guldsmeden intill kebabhuset och säger "min vigselring har blivit för stor. Eller jag har blivit för liten" och tanten ler och säger att det oftare är tvärtom, men ja, min bara glider av eftersom jag var tjockare när jag gifte mig och därför har jag knappt använt den alls det senaste året. Nu ska det väl bli ändring. De ska knacka in den lite grann.
Och sen ringer min chefis och är snäll och rar och rolig att munhuggas med, som vanligt.
Sen är det ett revisorsbesök och vi pratar moms och kvitton och jag bara sitter med storklumpen i magen och känner mig som ett dagisbarn som kommit fel. Men en snäll revisor är det.

I bilen på väg hem mår jag som vanligt uppfuckat och bara snärjer in mig själv mer och mer i konstiga tankar. Men så hämtar jag mina blondlockiga barn på dagis och med en mjuk pojkhand i varje hand känns livet mjukare.

Hem, prata mer telefon, sen ringer granntanten och berättar att vår soptunna har glidit ut på vägen i blixthalkan. "Du kanske ska hämta den så ingen kör på den" säger hon och jag drar på mig kängor och skor och går ut i mörkret. Jag går ner på gräset för att slippa halkan men precis på kanten far ena benet upp i luften och hela jag följer med, jag gick ju ganska fort, och landar på ryggen-rumpan-huvudet och slår armbågen-handen-knät. Ajajaj. Men jag reser mig mörbultad upp och tänker ändå approacha soptunnan men ger upp, vägen är helt snorhal, det är helt sjukt. Så jag går in och smågrinar nästan lite, jag är än en gång ett dagisbarn som vill bli tröstat men som substitut tar jag tag i mina nyanlända dvd-boxar och kramar dem litegrann och sätter på Pavement på stereon och lagar lite mat. Armbågen gör ju ont och handen också men vafan. Int så farligt.
Tur att jag inte hade hunnit skaffa mig en benig Kate Moss-rumpa än.
Rövurhålur.
Men ont gör det. Och lite synd om mig är det.

Dvd-boxarna är grannare än socker och det är lite synd att det är tv-kväll nu (city-akuten och Prison Break, och gud vilket offer jag låter som nu), annars hade jag krupit ner i soffan och tittat oavbrutet på Scrubs säsong 4. Som en snuttefilt.

Jag glor på Moneybrother på youtube. Han är grann, den karln, som från en annan tid, som huvudrollen i en Per Anders Fogelström-roman. Lite sådär artonhundratals sumprunkare. Med seniga muskler och tunna kinder, eller hur man ska beskriva dem. Jag tror att han är ett grymt hångel. Med den mimiken! Och de fingrarna!
http://www.youtube.com/watch?v=LsxnY36hdNg

Och så äter vi mat och efteråt när jag är proppmätt faller min man på knä på golvet framför mig och omfamnar hela mig i rumphöjd och med ansiktet mot min mage och jag håller om hans huvud och hoppas att allt ska bli bra. Allt.