i'm just looking

...for a little squeeze
face to face and cheek to cheek

Idag var det släktkalas men jag fick ursäkta mig efter ett par timmar för att åka och jobba, vilket var skönt. Ursäkta om jag är lite trist men jag är inte född in i en storfamilj och kommer nog aldrig att vänja mig vid sådana heller. Jag går runt och blir rastlös och lutar mig mot dörrposter och följer tacksamt med när någon av mina barn vill gå iväg till något lugnare ställe för att läsa en bok eller två. Och den lilla är så gudomligt söt i jeans och lite bowlarskjorta och när jag säger till mannen "kolla vad rockabillysöt han är" så hör den lille att jag säger ordet ROCK så han slänger upp händerna i luften och gör v-tecken och grimaserar för att se hård ut och säger "Johnny Cash - nummer ett!".

Men sen åkte jag på kalla vägar till jobbet där jag satt vid min dator i sjukommafem timmar och sen åkte jag hem på vägarna som nu var blöta och hamnade visst vid datorn igen för att kolla alla bloggar jag inte vågar kolla på jobbet.
På jobbet kollar jag bara klädsidor och tusentals jeans, och förlåt mig, jag vet att färgen blå är THEEE jeansfärg. Men jag tycker inte om blåjeans, inte särskilt i alla fall. Bara vissa nyanser. Men jag ser massor av svarta och grå jeans som är snygga och jag hoppas att jag kan förminska min rumpa en aning under våren och klämma ner den i fler snygga jeans. Jag borde äga fler jeans. Det finns så många borden. Det största bordet (!) just nu är att vänja av min kropp med socker, för fjärde gången eller något sådant. Det måste gå, det har gått förr men sen har jag trillat in i det sötsliskiga lilla träsket igen.
Nu äter jag ägg och ost och tänker på snygga jeansrumpor så fort jag blir frestad av the sugar.

Jag längtar lite till Helsingfors. Som vanligt: till något annat. Bara litegrann?

Men imorgon är det dags att rycka upp sig och åka till stan och gå på viktiga jobbmöten och kanske kanske våga sig till gymmet och TRÄÄÄNA.