fairytale gone bad

Jag sitter här och lyssnar på Imogen Heap och är alldeles adrenalinfullsmockad. I morse var jag iväg och gjorde ett jobb och det gick väl ganska bra fast jag är nervös när jag ska fota för det brukar folk tycka är jobbigt eller så vill de regissera fotona men det gick bäst när jag fick smita runt på verkstadsgolvet utan cheferna i hälarna, jag pratad med verkstadskillar och blev flirtad med (jo jag vågar knappt erkänna det för det låter så skrytigt men det är en så peppande grej) och detaljfotograferade lite och sen åkte jag och handlade och sen åkte jag hem och gjorde kaffe och chattade med Londonvän och Pocksvän och pratade om tsunamin och grät några tårar mitt i alltihop.

Och så ytterligare mitt i alltihop ringde jag min pappa för första gången på en månad för att fråga om en fototerm, och han blev överraskad och glad och berömde mig för mina foton och sen drack jag mer kaffe och pissnödig är jag hela tiden.

och sen ringde min chef och vi pratade hela tiden i munnen på varandra eftersom våra mobiler av någon anledning körde med nån konstig fördröjning. Vi fnittrade lite och sen var jag ÄNNU mer speedad och nu sitter jag med ett fett worddokument och försöker bringa någon ordning i textmassorna.

Sen har jag en viktig fundering: Varje morgon när man drar hemifrån borstar man ju tänderna. Frukostsmak i munnen är ingen hit, för att smaka mjölk/gröt/ägg/ost är oftast vidrigt, men KAFFE! där har vi ett problem. För visst vill jag fräscha till min mun på morgonen men om jag just har druckit kaffe bär det emot. Nu har jag ingen magkatarr och dricker kaffe, mycket, och det är så GOTT och fint och kaffesmaken i munnen är guld. Kaffesmakshångel måste vara det bästa.
Vad gör man DÅ? För tandkräm och kaffe är ingen hit.

Men det bästa av allt, värsta bästa snuttefilten, är nya Scrubs. Gud vad fint. Det måste vara världens finaste serie. Vi tittade på fyra avsnitt på raken i förrgår och bara mös. Igår natt när jag kom hem från mitt jobb, så tittade vi ännu mer och åt solrosfrön och drack c-vitamin.

Igår beställde jag grymma rockabillykläder till min minste son. Snygga jeans och kool jacka. Femtital grande. Det är nästan, men bara NÄSTAN, så att det skulle kunna bo en raggare i mig. Fast bara nästan. Jag skulle kunna tänka mig att åka på bilträffar och ha med mig min snygga man och våra snygga barn och femtitalskläder, om det fanns någon fiiiinare falang än själva ur-raggarna som ofta är värsta rasisterna och äckelpellarna (åh vad jag generaliserar). Finns det inga finraggare? Jo, det måste det göra. Sivletto-folket. Ja, vänta ni bara. Snart drar jag på mig prickig klänning och sjalett. Schalett. Whatever. Min man ser redan alldeles femtital ut, och barnen är på god väg.
men apropå beställningar: jag tror att jag står för hundra procent av vår postombuds (=kiosken) konstiga paket, det är nog bara jag som beställer konstiga grejer. Och så tycker jag att det dröjer för länge så då ringer jag och säger "eh ja har ni fått nåt paket till mig? Det ska vara från England. Kläder." och snart kommer jag att få en avi på smink från USA och jag har fått flera threadlesspaket att hämta ut där, eller kameran som kom från Stockholm. Alltid konstiga paket. Snart får jag zoovillagepaket med fina prylar i. Hoppas jag.
Att beställa de snygga rockabillykläderna igår fick mig alla fall att få ett extra bultande hjärta. Liten liten shopaholic. Eller bara raggare. Jag kan inte bestämma mig för vilket som är bäst.