she climbed into a van

Julen tuggar på lite småputtrigt och fint. Det är trivsamt, jovisst. Vi är vuxna och mogna och ger knappt varandra några julklappar alls och det är okej fast innerst inne skulle jag vilja bli lite bortlyxad med något som verkligen passar Mig. Yea. Det är väl på något sätt den optimala kärleksförklaringen; en present som vittnar om att givaren känner en så jävla väl.

Men det är barnens högtid och de är nöjda. Själv grubblar jag över helt fel saker och ägnar mig åt en hel del magont.
Nu smyger sig förkylningen på och jag vill helst av allt ta en irish coffee och ligga raklång i soffan i ett dygn. Jag längtar intensivt tills paketet från discshop.se kommer.

Och så har jag blivit medlem i Greenpeace. Samt satt upp en "ingen reklam tack"-skylt på brevlådan (vi har haft såna uppe förr men de nöts alltid bort efter ett tag). Det var årets miljövänliga gärningar. En tredje gärning är att jag sitter här och fryser med nedskruvat element.

Och jag borde verkligen skrapa ihop mig själv. Jag är inte ledsen eller svarsynt på något sätt. Bara lite distanserad från hela grejen. Släktingar och vänner är så fina, så fina, och det är käckt och bra. Jo. Det ÄR det. Men det är tätt inpå. Jag sitter där i en liten plastbubbla. Och jag blir tacksam när det blir en diskussion om ordet "snapphane" och eftersom jag gillar research får jag en ursäkt att gå till datorn och söka lite info.

I min plastbubbla ingår konstiga drömmar, i morse när jag vaknade befann jag mig i en mycket märklig dröm om min chef.

Och den grymma Emmylou-julskivan går helt enkelt inte att finna. Darn.