too bored to die

Och hur kommer det sig att man efter att ha varit massivt social och trevlig och haft så roligt sjunker ihop som en punkterad ballong? Kanske för att man orkar anstränga sig till en viss punkt och sen orkar man inte mer? Jag vet inte. Dagen idag har haft lite bakistema och min helvetiska magkatarr som ständig följeslagare.
Jag har gått runt på stan och hade bokat sen hemresa eftersom jag tänkte köpa så mycket julklappar men sen har jag gått runt och varit helt numb i skallen och inte orkat köpa en enda grej förutom tre vykort med motiv som min man kommer att älska. Och så gick jag in på pocket shop och köpte sex böcker rakt av men det räknas ju inte direkt. Sen har jag gått och gått och gått och fått te och banan hos Pocks och sen gick jag lite till och sen gick jag in i en kyrka och gled in och satte mig i en kyrkbänk och satt där i kanske en timme.

Men julfesten var bra, mitt nya jobb är bra människor och det gick fint även om jag hade glömt mina nylonstrumpor och därmed fick strunta i att använda min killerklänning utan fick gå i helt vanliga svarta jeans och tröja. Jag blev tipsy ganska fort och drack en massa vatten men sen blev det mer och mer sprit och öl och hjärtlig stämning.
Och hur det nu kan vara; en bufflig människa med lite brölig stil kan visa sig ha ett mycket stort hjärta och en förmåga att se rätt igenom sköra människor som myself och komma med exakt rätt sorts kommentar, den kanske var simpelt menad utan tanke alls, men för mig träffade den PANGPANG och jag kände mig brydd om.
Och när man är lite full så pratar man alltid lite för mycket fast det gör ju alla så det är ju liksom jämnt. Men ändå. Jag ler och ser glad ut och slänger ur mig skojkommenterer om trettioårskris och sjuårskris och ångest och magkatarr. Halledudande dej.

Mörka hotellrum med mörkgröna väggar kan vara ofantligt skrämmande när man kommer dit vid tvåtiden på natten med brus i öronen och vingel i blicken. Men det ordnade sig det med.

Och jag har flera nya jobb inbokade och det blir säkert bra och jag har klarat det flera gånger förr men det hjälps inte, varje gång jag får ett nytt jobb så blir jag paralyserad och får panik - på insidan, utanpå så nickar jag förstås bara och säger "det fixar jag" men tankarna i huvudet bara vimlar omkring och tänker på kamerainställningar och "vad i helvete ska jag fråga?" och så vidare men jag ska inte gnälla mer nu utan se fram emot min Gotlandsresa om en månad. yayayyy.

Slutligen har jag insett att jag nog bara har mig själv. Ingen annan kan plocka bort ångesten ur mig. Jag och mina svarta ögon får reda ut det här, själva, och det ska väl gå?