Flykt

Jag vet inte hur jag ska hantera det här.
Jag vet visserligen hur jag fungerar, men det går inte att förbereda sig på att hela kroppen liksom stänger ner. Större delen av tiden känns det som att jag går bredvid min kropp, som känns både avlägsen, främmande och avdomnad. Zombie-kicki. När jag väl är på plats i kroppen gör allt mycket ondare och jag kan inget annat än gråta, skrika och försöka låta bli att sparka och slå på saker.

Jag vet inte hur jag ska gå vidare.
Eriks metod för att inte gå sönder är att fortsätta göra saker som vanligt. När han kom hem från jobbet igår åkte han till en kompis garage för att fixa en trasig del till bilen.
När han kom hem hade Lina som hållit mig sällskap under dagen åkt hem till Uppsala. Hon frågade om jag inte ville följa med men jag känner att jag inte kan lämna en situation som den här mitt i, jag vill ta mig igenom den. Hade jag fattat att han bara tänkte trycka på paus på den process han drog i gång i torsdags hade jag nog inte sagt nej. Jag hade gett vad som helst just nu för att orka ta mig härifrån.

Idag klev han upp, rakade sig, duschade och klädde på sig. När jag mötte honom i hallen höll han på att ta på sig skorna för att åka ner på stan. Jag fick ett litet utbrott där jag grät, sparkade på saker och skrek att han fan inte bara kan smita hela tiden, att jag stannade här för att komma igenom det här, inte för att sitta och vänta på honom medan han gör annat. Han stannade nån timme och åt frukost, men vid fyra åkte han ner på stan.

Jag sitter här och känner knappt mina händer, och önskar att det inte kändes så fruktansvärt oövervinnerligt stort och jobbigt att ens klä på sig, än värre att ta sig härifrån nånstans där jag kan andas ut och oxå gömma mig från verkligheten ett tag.