Doldis

Jamen om JAG är så himla bra, hur dum i huvudet är Erik som inte älskar mig??
Jag tycker faktiskt inte att jag är så svår att älska - och de flesta jag frågat håller med mig (ok, jag har väl valt min målgrupp med omsorg, jag är väl inte dum heller?!).
Så hur svårt kan det vara?
Han säger att han inte känner att jag har försökt - JAG känner att HAN inte försökt. När han nogsamt påpekat hur dåligt han svarar på påtryckningar, tjat och ultimatum - vad annat kan jag göra än att vänta in honom när han säger att han inte har ork att ta tag i problemen? Jag kunde ha tvingat honom till familjerådgivning? Var det nåt sånt han väntade på, att bli puttad?

Han kommer snacka skit om mig, som alla andra han varit ihop med (han påstår att det gör han inte alls. Alla som känt honom ett tag som jag frågat håller med mig om att det gör han visst. Ibland väntar han inte ens tills det är ett ex). Jag frågade honom vad han kommer säga men han vet inte säger han. Att jag är den han varit ihop med längst, gissade han på att han skulle säga (det ÄR verkligen nåt fel med en man som är över 40 och aldrig tidigare haft ett förhållande som är längre än två år! Jag gissar att han inte klarar av att hantera när förälskelsen går över. Återigen - han håller inte med - han har inte sagt nåt som han inte sagt till respektive tjej. Nä, men han säger rätt elaka saker ibland...). Det stör mig att jag kommer vara den som grät för minsta lilla, den som aldrig tog egna initiativ, den som bara försvann och inte brydde sig om att han höll på att gå sönder - utan att jag har nån chans att belysa den andra sidan av händelserna.
Det är inte mitt problem och jag kommer inte lida av det, men jag tycker inte om det.

Jag såg en bild av mig själv häromdan som jag blundade för, men som inte går att stänga ute längre. Jag såg mig själv som en strykrädd hund - som kurar i ett hörn, för rädd för att göra nåt alls, för allt kan gå fel och resultera i stryk. Återigen förstod han inte vad jag pratade om (ser vi nåt slags jävla mönster här? Jaja - jag VET, ni har sett det länge!). Har han NÅNSIN hotat eller slagit mig? Ja, verbalt varenda gång han känt sig hotad - vare sig jag har påpekat att jag inte menat det som ett personligt angrepp eller inte. Hm. Det är nog ytterligare en anledning till att han inte klarat av att vara ihop med nån längre än två år. Folk i allmänhet är inte så pigga på att känna sig som idioter - särskilt när de vet att de inte är det. (Behöver jag ens säga att Erik å det bestämdaste motsäger sig alla anklagelser om att han skulle tro att jag är en idiot? Tvärtom är jag en smart tjej och det är därför han blir så upprörd när jag BETER mig som en idiot. Semantikmissbruk, damn it)


Nångång när allt det här har passerat tror jag att jag kommer gå igenom alla dolda texter och o-dölja dem som rör vår relation. Om jag tycker att det fortfarande känns relevant. Inte för att jag tror att han kommer bry sig om att läsa - han brydde sig ju knappt om att läsa det jag skrev till honom nu medan åtminstone JAG kämpat här... men för att det inte är nåt att skämmas för, inget att gömma. Och för att jag inte längre behöver vara rädd för stryk för att han känner sig påhoppad och uthängd.

Nångång, hoppas snart.