A good shag is the cure

Två bra dagar på raken. Fan, det tar sig.
Igår for vi till IKEA tillsammans med resten av norrland, förutom de längst upp som hellre tar Haparanda. Vi köpte hyllor och lampor och mattor och barnen var ganska otåliga.

På kvällen gick jag ut. I bilen in till stan, hög musik, stjärnklart utanför, fin stämning, och jag satt stilla med huvudet lutat mot rutan, tre-öl-och-en-drink-berusad, och ville fortsätta åka i evighet. Skön stund.
Men sen gick vi alltså ut. Det var dans och dekadens och jag växlade mellan staropramen och en stor stark, Newcastle fanns inte (bastards!) och Leffe vågade jag inte beställa, jag har ju något stört uttalsfel just på "FFFF", säger jag "leff" låter det som om jag säger "less" fast på ett läspande sätt. Jag vet inte varför. Orkade inte höra bartender-va? så jag höll min trut och höll mig på min inslagna linje.

Diskodans till Basshunter och ett coverband som spelade Melody Club och sjöng FEEEL, vilket jag senare påpekade för en basist (mycket pinsamt och löjligt av mig, jag veeet). Ett par styrdanser hanns också med. Jag hade hes röst och pratade med några rank strangers.

Hem kom jag vid halv fyra, då värmde jag pizzarester och läste en gammal DN vid köksbordet samt drog i mig fem glas vatten. Sen kröp jag ner i en varm säng och sov fint. Vid tio vaknade jag och var oförskämt pigg i både kropp och själ. Oduschad, otvättad, smink kvar, jag har på mig min "some college somewhere"-tröja från threadless, den är heather grey, det är GRÅMELERAT och ingen är snygg i gråmelerat, möjligen bara som hemmamysplagg, men jag känner mig snygg ändå och tar en bild på mig själv där jag ser ut som en förbrytare med äppelkinder. Mina svarta manchesterbralls är nytvättade och supertajta över hela benen, fast i rumpan hasar de ner och jag får en rätt snygg gällivarehäck.

Jag sitter bredvid badkaret och tvättar mina barns hår. De leker flodhäst och krokodil och häst och you-name-it och allt går ut på att de kravlar omkring i badvattnet och att jag ska klappa dem på deras ryggar. Det gör jag gärna.

Sen leker min snart-5-åring att alla duplokillar är kära i varandra och de står på köksbordet i en stor gruppkram. Fint, fint. Fast sen hämtar han en prinsessa som de får vara kära i. Fint, det också.

Jag önskar att hela världen kunde dricka sanningsserum. Det skulle vara jobbigt till en början men sen skulle det vara skönt och bra, det skulle bespara mycket onödig energi och den där tunna plastfoliehinnan i alla relationer, den som klistrar sig fast mellan människor, den skulle försvinna och man skulle förstå allt så mycket bättre.