Jag blir så trött

Jag blir trött på mig själv, jag blir trött på min gråt.
Det mesta GÅR bra; Life goes easy on me, most of the times.
I dag har allt gått ganska bra, ända tills barnen hade något meningslöst men våldsamt bråk och den ena började gråta hjärtskärande. Jag blev vansinnigt arg och försökte trösta honom medan jag skrek-skrek åt den andra så att jag fick ont i halsen och sen rusade jag ner för trappan med den skadade i famnen.

Sen lugnade det ner sig men jag blev rastlös och orolig och igångtriggad av mitt eget skrikande, så jag satte på ledsam musik och försökte gömma mig i skafferiet och gråta. Sen sjönk jag ner på huk med ryggen mot diskbänksskåpet och då kom barnen gående och såg mina tårar och båda två skulle trösta mig, först tog den stora mitt ansikte i sina händer och granskade mina våta ögon, sen slog hela han armarna om mig och då kom den andra också och kröp upp på mitt ena ben och så höll de om mig, åh vackra gossarna, och jag grät mot deras blonda små nackar och vätte ner deras halslinningar och försökte hålla min egen kropp från att skaka och hulka.

Och jag vill INTE vara den där psykmorsan, en sån som barnen i framtiden skriver en självbiografisk roman om, jag vill inte vara den där jobbiga jävla mamman som gråter inför barnen och är så jävla labil, gapig, skrikig, gråtig, jag-ska-bara-diska-först-ig. Jag vill vara bra men känner mig bara dålig. Fast vi pratar alltid efter små gräl och gråt, pratar om känslor, förklarar hur man ska bete sig och så vidare. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att vara DÅLIG.

Sen var båda barnen hetsiga ett tag och jag var less så vi bestämde att vi skulle åka till affären för att köpa fredags-mys-ingredienser. Vi åkte till ÖB tre mil bort och köpte nästan bara onyttiga saker, fast lite tandkräm också. I bilen spelades "The beautiful ones" med Suede och det är en av mina gamla favoritlåtar så jag sjöng med i varje rad och kände mig lite stärkt.

Hem, lagade mat som såg jättekonstig ut, och där vid köksbänken klarnade mina tankar och jag var mellan-tummen-och-pekfingret-nära att ta ett beslut och det skrämde mig så ofantligt mycket att jag febrilt knuffade undan den tanken, gick och satte på en skiva, började duka, allt för att den inte skulle poppa upp igen. Visst, det där beslutet ligger längst bak i hjärnan men jag tänker inte plocka fram och granska det närmare. Jag är för rädd för det.

Igår var jag hos en vän och drack flera liter te och åt pepparkakor och pratade strunt med filtar över benen, som två små tanter. Hon är bäst, och jag är tacksam. Och i morgon ska vi ut och festa, helt ärligt ska vi SUPA och jag längtar, det är skitlöjligt men sant.