När jag började i sexan för jättelängesen (på nittonhundratalet, barn!) började det en ny tjej i min klass. Vi blev kompisar och hon introducerade mig till ett för mig helt okänt band: New kids on the block! Guuuuuu va bra dom va! Jag var i en ytterst pubertal period (fy fasiken vad glad jag är att jag inte är 12 längre) och tapetserade över de brunrandiga sjuttiotalstapeterna i mitt rum med posters på "snygga killar" (tänk: Frida, 1990, svartvita posters på killar med bar överkropp....). Det tog inte så lång tid innan ett betydande antal NKOTB-posters kom upp istället.
Den där perioden var kort men intensiv. Det var starka känslor på den tiden, gällande allt möjligt, innan jag hade lärt mig att stänga av dem för att det blir lättare så.
Nåja, något år senare hade jag kommit till sans och insett att NKOTB faktiskt sög, musikmässigt. Så jag levde i en tuff och pojkbandsdissande värld fram till sådär andra halvan av nittiotalet då jag plötsligt skamset började erkänna för mig själv att, alltså, sena Take That? Back for good är ju inte så pjåkig, och How deep is your love är ju fanimej bättre än originalet. Och de där Backstreet Boys alltså, hur kommer det sig att jag blir stora LEENDET när de dyker upp på tv? Och åh, de har POJKBANDSDAG på MTV! Jag måste sitta klistrad! Och N'Sync är ju helt catchy. Och näe alltså, det är ju inte direkt några världsomvälvande texter och inte musik heller, men...men... de DANSAR ju! Och sjunger i stämmor! Och jag blir glad!
*Host*. Jag? Näeeee, jag gillar bara melankolisk musik med akustiska gitarrer som handlar om djupa saker och ångest. Och så den där... ehm.. cause my love is all I have to give, without you I don't think I can liiiiive förstås *ser lidande ut och faller ner på knä*.
Så jaja. Allt detta bara för att tala om att såhär, som nedan, ser min desktop ut sedan nån timme (och de där .torrentfilerna har jag förstås ingen aning om hur de har hamnat där. jag vet inte ens vad man gör med dem...).
:)