Idag vill jag inte. Bara nej nej nej. Men på något sätt lyckas jag ändå få till PM:et och allt jag behöver göra nu är att packa några småsaker, diska upp och kvart över fem gå ut och vänta på bussen och åka till en annan stad där jag ska vara social och trevlig men människor jag inte känner hela helgen. Behöver jag säga att jag inte vill det heller?
Chefen på praktiken ville läsa min praktikrapport, så jag skickade den till henne samtidigt som jag skickade in den till skolan. Det var ingen viktig rapport, ur skolsynpunkt, så jag var inte så noga med språk och upplägg och vad jag skrev och så. Men jag skrev en väldigt positiv rapport, och de få negativa sakerna hade jag antingen redan påpekat eller så vägdes de upp av något annat, så jag hade inga problem med att låta henne läsa den.
Nu fick jag dock ett mail från henne, där hon skriver att efter att ha läst rapporten "har vi en del att diskutera". Nu blev jag nervös.
Psykologen säger att han inte tror att det är bra för mig att jag fortfarande har så tät kontakt med exet, och jag säger att jag inte kan avsluta saker på annat sätt än långsamt. Jag kan inte bryta något när jag fortfarande har känslor kvar, det måste gå långsamt så jag hinner med. Han säger att det är separationsångesten och att jag inte klarar av att det gör ont och försöker undvika det på alla sätt och istället drar ut på det tills vi är så trötta på varandra att vi inte vill umgås.
Mjo. Och kanske har han rätt. Och det jag kommer att tänka på är förstås att om jag kunde bryta för ett tag kanske han skulle ändra sig...
Bra Tori. Konstruktivt.
Jag är ledsen, och orolig, och jag vill inte.