my mind set on destruction

Här sitter jag och är pannbiffsmätt. Inte ens när jag är olycklig kan jag hålla igen på maten och svälta lite kokett, nej jag glufsar i mig ändå.

Jag vill ha en ny mobil. En snygg.

Igår surfade jag på coola barnkläder och hittade ett mycket snyggt märke fast med ett mycket stort aber: Det heter ROEVBANAN och det står rätt stort på kläderna. Har ingen aning om vilket land märket kommer från men sidan jag hittade det på är dansk och är det då bara jag som utläser det som "RÖV-BANAN" med dansk accent? Herregud. Det kan man ju inte köpa. jag vet att det inte är ett äkta danskt ö men det ser ÄNDÅ ut som röv-banan.
Och apropå danska rövar gillar jag Nikolai Lie Kaas: Han får vara med på min lista för att han har tjockt brunt hår och vacker mun.

Jag har för mycket tid att tänka. Fast det spelar egentligen ingen roll; även om jag har jobb upp till öronen och är stressad till tusen så hinner jag ÄNDÅ tänka. Ibland förbannar jag min tänkande hjärna, mitt fotografiska minne och allt annat jävelskap som snurrar runt där inne.

I dag åkte vi och köpte den där skinnfåtöljen. När vi vände upp och ner på den för att lägga den i bilen såg vi att det var som en stor boll av katthår på undersidan, därför står den inte inne än, den står ute på lidret (förråd mellan lagårn och vårt hus) och vilar sig lite innan den ska saneras. Men snygg blir den nog.

I övrigt surfar jag nästan jämt på www.overheardinny.com och lyssnar nästan jämt på Mando Diao.

Jag bara skriver och skriver och vågar inte närma mig kärnan. Inte i skrift.

En av mina sötsnutar är sjuk, lilla 2-åringen är hängig och blek och vill inte göra mycket annat än ligga tätt intill sin pappa eller sitta i soffan eller hänga i min famn när jag lagar mat. Den äldsta är världens godaste och klokaste son, som vanligt, han kallar mig geni-mamma eftersom jag är både smart och hjälpsam (han menar att genier mest är hjälpsamma, snarare än smarta), han berättar hur ENORMT mycket han tycker om mig och han säger att han ska bli skådespelare när han blir stor. Han drar på sig kortkalsonger med sheriffstjärnor på, utanpå långkalsongerna, och blir förvandlad till en superhjälte med strumpa på ena handen. "Den här superhjälten jobbar med jord, han hjälper till att dra upp grönsaker ur marken".

På gamla toan ligger Fredrik Virtanens blogg-bok "Olyckligt kär i ingen speciell", på andra toan ligger Sigge Eklunds "Det är 1988 och har precis börjat snöa". Här uppe ligger John Ajvide Lindqvists "Hanteringen av odöda" som jag precis har läst ut.
Där nere vinner oftast toan där Virtanen-boken ligger. Eftersom jag själv är en sån egomänniska gillar jag att läsa om andra uppfuckade egomänniskors liv. Eller jag vet inte. Jag kanske bara är trött. Men Sigge fortsätter att se ut som en grekisk gud, ungefär.

Idag är det fars dag och jag tänker inte ringa till min far.

Jag är torsk på beröring. Och jag skriver om saker jag verkligen inte borde skriva om. Men jag dör av längtan snart, jag förtvinar, min själ är som ett ihoptorkat gammalt rep längst inne i mitten av min kropp, den når snart inte ut längre, den måste smekas ut men ingen vill, ingen förmår, och självföraktet bara ökar för varje dag.