Jag läste precis en novellsamling, Brist av Anna Schulze, och en av novellerna grep mig särskilt. Nu när jag läste Morris senaste text kom jag ihåg det igen.
Novellen handlar om en kille i tjugoårsåldern vars mamma tog livet av sig när han var tio. Han har aldrig pratat om det riktigt, men tänkt att om någon frågar intresserat och uppriktigt någon gång ska han berätta om det. Och nu gör hans nya flickvän det. Han ber att få återkomma och sätter sig med papper och penna för att verkligen kunna säga vad som hände den gången.
"Han hade varit på konfirmationsläger när han var fjorton år.
De satt i gillestugan på kursgården där de höll till. Grillade marshmallows i öppna spisen och hade det mysigt på det där sättet som kyrkan älskar. En av flickorna berättade om en kusin vars pappa hade omkommit i en bilolycka. En av ungdomsledarna sade: "Jag skulle aldrig överleva något sådant". Som en kommentar rakt ut i rummet. Det var en ung ungdomsledare. Bara några år äldre än de själva. En ung man med prästambitioner. "Jag skulle aldrig överleva något sådant."
Det var bara brist på erfarenhet.
Oerfarna människor säger sådana saker.
Att inte överleva är att dö.
Man dör inte av att någon annan omkommer i en bilolycka.
Man dör inte av att någon annan tar livet av sig.
Att dö är faktiskt något rent fysiskt.
Man dör om man utsätter sin kropp för extremvåld.
Man måste strypa syretillförseln eller sparka undan en stege med en snara runt halsen; så att nacken går av. Man måste sätta eld på ett hus eller svälja stora mängder gift. Man måste simma rätt ut i havet och se till att komma tillräckligt långt ut innan man får dödsångest och börjar kämpa emot.
Att ta livet av sig kräver beslutsamhet och energi.
Människokroppen är en seg organism. Den ger inte upp i första taget. Den lägger inte av bara för att någon annan kör ihjäl sig. Man måste formligen banka skiten ur den för att den ska sluta sparka.
Man kan lägga hantlar i fickorna och gå rakt ut i skogen.
Till en plats dit ingen någonsin kommer.
Man kan ta av sig sina vinterkängor vid strandkanten och låta dem stå kvar tills de hittas av en polishund efter några dygn. Låta kängorna stå kvar medan man själv kliver ner i vattnet en vinter då ingen kunde åka skridskor.
Att ta livet av sig kräver planering.
Det var nästan lite imponerande att en så vilsen person lyckats göra något så strukturerat."
Jag tycker det där är så intressant. Jag har inte riktigt tänkt på det så förut. Dels det här att man faktiskt överlever. Man tror att man ska dö av smärta. Och det behöver inte ens vara en nära släkting eller vän som dör, det kan gälla att få hjärtat krossat, att bli sviken, allt möjligt.
Men man gör ju inte det. Det ska väldigt mycket till innan man dör.
Och sen: att det just kräver så mycket. Kroppen vill leva så mycket så att lyckas ta död på den själv kräver en fantastisk viljestyrka.
Jag vet inte, det är fascinerande.
Jag surfar på tåget. Det går långsamt och snart är nog min tid ute.
Jag är lite ledsen och vilsen fortfarande. Tror jag. Men... det var längesedan något kändes så privat. Det fascinerar mig också.
Men jag överlever.