The only pants I loved

Skolan är slut. Kursen som började så bra men slutade så låååångsamt. Men något fint: kontaktsökeri! En tjej sa att hon och hennes kompis (som också gick kursen) bestämt ville gå ut med mig, på krogen. Fint som snus, att någon vill umgås med mig. Alltid smickrande. Jajamen, jag ska gå på krogen med er! Vi bytte telefonnummer.

Annars är det åter packning som gäller. Jag vet inte vad jag ska ha på mig/med mig för byxor. Jag har många byxor nu men jag älskar dem inte. De enda jag älskar är slitna i rumpan. Det går inte. Häromdagen provade jag ett par schyssta rockjeans i svart manchester, men så tänkte jag grinigt "näääää. de är för tajta på vaderna, så tajt får det inte vara om man har tjocka ben". Grinigt va? nu ångrar jag mig. Klart man får ha tajta byxor. De var ju schyssta. Och så tänker jag på broder daniel "the only girl I loved, she was a superstar". Fast om mina älskade byxor som är slitna i rumpan.

Av allt iPod-snack (bland annat på andedräkt) blir jag själv sugen och går in på apples hemsida. Kikar i smyg på de söta maskinerna. Man får ju GRAVERA 23 tecken, vilken prestationsångest! Ni som har såna - har ni låtit gravera dem? vad skrev ni då? Sånt där kan sätta griller i huvudet på mig men jag skulle nog skriva "This is not here" bara för att jag för alltid är kär i John Lennon. Eller ingenting, för man ångrar väl sig alltid?

Dessutom är jag lite kär i The Killers video "When you were young". För att musiken är bra, amerikansk rock, och för att videon är mexikansk folklore. Och för att sångaren är grymt söt.